Tid

Jag vet att konceptet tid är något som vi människor själva har skapat - att det i fysisk mening bara finns avstånd mellan händelser i en slags fjärde dimension av rummet. ( Nej, jag är inte någon naturvetare och min uppfattning om fysikens tidsdefinitioner är mycket vag. ) Trots att jag rent logiskt begriper att det inte kan vara så, har jag hela tiden den växande känslan av att tiden inte räcker till. Inte för det stora viktiga, och absolut inte för enkla prosaiska saker som att rensa garderoben, plantera om växter eller läsa tidningen riktigt noggrant.

Kanske beror det på att det finns så mycket mer som konsumerar tid nu än förr, eller så vi ställer högre hinna-med-krav på oss själva eller så beror det på något helt annat, men ett rent subjektivt faktum är att tiden går oerhört snabbt. Härom kvällen stod jag och tittade på Extreem, en tivolikarusell där de som åkte satt i säten på några slags klor och svingades fram och tillbaka, snurrades, vändes upp och ner ett par gånger medan ljusen blinkade och musiken dånade. Ofta uppfattar jag tiden så - man rör sig fram och tillbaka, försöker bara hålla jämna steg med det som händer, klamrar sig fast med fingertopparna när det går för snabbt samtidigt som man bombarderas av sinnesintryck.

Rent teoretiskt finns det sätt att hantera den där känslan - man kan leva mer i nuet, lära sig mindfulness och bli mer medvetet närvarande, leva närmare naturen, stärka sina andliga sidor. Kanske minskar det känslan av att dagarna, veckorna, månaderna och åren försvinner så skrämmande snabbt.

Varje år den här tiden brukar jag ha ambitionen att hitta strategier för att möta den där känslan - lära mig fokusera, strukturera, prioritera, varva ner. Och oavsett om man betraktar tid som något fysiskt, filosofiskt eller psykologiskt subjektivt så är min egen uppfattning av den väl egentligen bara ett stort lyxproblem.