Till yttermera visso

Att inte ha en oläst bok, eller åtminstone en ny morgontidning, till frukost är ungefär lika illa som att inte ha ett par muggar riktigt starkt kaffe. Alltså plundrar jag min bokhylla på något som åtminstone känns något så när oläst ( och som passar när man har firat studenter två dagar i rad, suttit uppe och tittat på fotboll, ätit buffé och druckit vin, blivit skyfallsblöt och solstekt, balanserat omkring i obekväma kläder och skor - det vill säga något väldigt lättläst ) och hittar en av mina gamla Maria Lang-deckare.

Miljön är lätt att identifiera sig med: svensk försommar och midsommar på landet. Intrigen enkel: sex personer ska bo tillsammans i ett par ödestugor mitt ute i ingenstans, plötsligt får den ena efter den andra besked om att de måste lämna stället, kvar blir den ensamma kvinnan och hennes barn ... På närmaste avstånd finns bara hemlighetsfulla grannar. Och en främmande man.

Men sedan är det ju resten. Karaktärerna och språket. Det som gör hela boken och som gör mig vemodig, för den sortens personer och det tonfall som finns här skulle aldrig kunna bära en deckare idag. Där finns inga sadistmördare, inga kriminella gäng, inga vapen, inga droger. Inga trötta poliser, inga trasiga tonåringar, inga misshandelsscener, inget attitydsnack. Det finns en historieprofessor, en universitetslektor, en nydisputerad litteraturvetare, en operasångerska, ett barn och en chef för riksmordkommissionen som röker pipa. Det finns ett mord som var ett misstag, som skedde i stridens hetta mellan två kärleksrivaler. Språket är då och då kryddad med litterära citat och referenser, till exempel till En midsommarnattsdröm och Macbeth. Personerna packar ner yllebyxor, köttkonserver och myggolja, de säger på ett naturligt sätt saker till varandra som "det tycker jag är ett makabert ord", "oförutsedda kalamiteter", "Björn-Erik kör opp på velocipeden vareviga dag", "Jestanes, är ni redan här ..." och "till yttermera visso".

Man ska inte säga att det var bättre förr, för det var det ju inte, men det var åtminstone var lite stillsammare på många sätt. Boken är från tidigt sextiotal, och när jag läser den tänker jag på ett minne från samma tid som min mamma brukar berätta. Hon åkte tåg med Hammarbys A-lag till deras bortamatch mot Degerfors, och med i vagnen var Nacka Skoglund, förmodligen nyss hemkommen från Italien. När tåget stannade vid stationen i Degerfors tog spelarna sina väskor, klev av på perrongen och begav sig till Stora Valla. Några nyfikna mötte väl upp för att ta sig en titt på landslagsstjärnan men mer än så var det inte.

Igår genomfördes en grönvit invasion av Degerfors, 1000 bajensupportrar i ett chartrat tåg. Hammarby vann matchen efter att fd Degerforsspelaren Lallet satte 1-3 åt Bajen i övertid. "Idrottssagakänslor," skriver SR Värmlands-reportern.

Så till yttermera visso kan man väl konstatera att samhället har förändrats på flera punkter sedan början av sextiotalet, när det gäller deckarupplägg, språkliga finesser, anslutningen till bortaresor och idrottssagor. Jag tycker nog att en deckare ska byggas upp omkring en verklig medvetenhet om de brott som har begåtts och respekt för de inblandade människorna, och att en riktig idrottssaga behöver åtminstone ett uns av svärta för att beröra.

Knappt tio år senare gavs Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle ut. Bortskalat var det-stängda-rummet, de privilegierade akademikerna och det romantiska anslaget från 50- och 60-talens Maria Lang-deckare, kvar fanns en polisroman med trovärdig intrig, samhällsinsikt och vaken blick för den enskilda människan.

Då hade Nacka redan spelat sin sista match, enligt rykten i länkarnas korplag, och skrivit en idrottssaga med mycket magi och svärta.