Igår

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 02 december 2017 i Bloggen

Igår fick ena sonen nyckeln till sin första lägenhet. Äldst med en minut, först att flytta hemifrån. Stolar, porslin, täcken, lampor i en växande hög i hörnet av biblioteket under veckan. Nu ivägfraktade till studentkorridoren i ett första lass, i morgon dags för nästa.

Brorsan dammsuger Hemnet. Jämför, räknar, drömmer. Kan välja mer kritiskt - har mindre bråttom och en vettig inkomst - men är definitivt på väg även han.

December, mörkt och ganska kallt. Åker riktigt tidig buss varje morgon, skriver hela vägen eftersom jag har fått överta en iPad av sonen F. Ser fram emot den halvtimmen varje dag. Alldeles tyst och kolsvart på övervåningen i expressbussen förutom läslampan ovanför mitt säte och det lätta klickandet från tangentbordet. Ingen internetuppkoppling, inget annat som distraherar. I stort sett klar nu med ett manus som jag har jobbat med i många år, och det känns både som en enorm lättnad och ganska skrämmande. Fixar till, knyter ihop, rundar av. Börjar försiktigt tänka lite nytt.

Har som alla andra följt metoo-inläggen, uppropen och debatten. Det har varit så många historier från så många olika branscher och ingenting förvånar mig. Det skrämmer och äcklar, gör mig arg och ledsen. Men förvånar inte alls. Oavsett sammanhang tror jag att det händer de flesta flickor, tjejer och kvinnor så många gånger att de knappt orkar minnas. Det händer i skolan, på universitetet, i arbetslivet, på krogen. I låglöneyrken, i kreativa yrken, bland chefer, på verkstadsgolvet, i näringslivet, på institutioner. Över allt, hela tiden. Värsta läsningen var inte oväntat under hashtaggarna utanskyddsnät och intedinhora.

Är oerhört skönt att inte ha varit inbjuden på kulturklubb eller hängt i kretsarna runt några kulturprofiler. Allt helt enkelt inte ha stått i beroendeförhållande till män med makt i branschen. Samtidigt är det också resultatet av att jag hela tiden har varit vaksam. Undvikit vissa sammanhang, tackat nej till vissa saker, tänkt strategiskt istället för att låta mig smickras och bländas av komplimanger eller framgång. För de finns ju överallt och hela tiden. Män som håller armen om, män som måste komma onödigt nära, män som tar på en, män som ger tvetydiga komplimanger och kommentarer. Nästan alltid subtilt - så att man är överkänslig om man säger ifrån. Som markeringar, som ett sätt att förminska och ifrågasätta.

Jag lever i en familj med män, är ofta i manliga miljöer, umgås mycket med män. Och det har ju ett pris även att vara en av grabbarna. Man måste låta saker och ting rinna av en, man får inte bli känslosam, man ska skämta, vara snabb och vass i sina kommentarer.

Det maktspel som många män ägnar sig åt tar helt enkelt en hel del tid, energi och glädje, oavsett om det gör en till ett offer eller om man spelar med. Det tvingar en att tänka sig för, hitta strategier, förklara och ursäkta sig, hävda sitt kroppsliga revir.

Men jag känner ju också hur många bra män och killar som helst. Kloka, reflekterande, jämställda, ödmjuka. För det finns strukturer baserade på genus i samhället, men det finns inte någon kollektiv skuld. Var och en måste ta ansvar för sig själv och sina egna handlingar, det är varje individ, hans/hennes världsbild och handlingar som tillsammans skapar samhället och dess strukturer.

Taggar: Otaggad

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar

Lämna kommentar

Gäst
Gäst måndag, 18 december 2017