Nicht ohne Liebe

Började skriva på bussen i morse, hann inte klart. För många tankar, för lite tid. Längs med E4:an brunt och gult, jord och torrt gräs, små fläckar av snö, försiktigt spirande grönt.

Långt och tungt träningspass efter middagen igår, sedan två dokumentärer efter varandra på SVT Play. Indiens dotter, Madonnafallet. 23-åriga Joyti som våldtogs, misshandlades och mördades av sex män på en buss i Delhi. Flickor och unga kvinnor som säljs och köps, i Thailand, Rumänien och Göteborg.

Båda dokumentärerna visar patriarkala samhällsstrukturer, starkt kvinnoförakt med systematiska inslag av våld och hot, manlig sexualitet som ett sätt att utöva makt, straffa och förtrycka. Men också fattigdom, brist på utbildning och social utsatthet. I Indien. Thailand. Rumänien. Och Göteborg.

Läste om fattigdom även till morgonkaffet. Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige. En annan sorts fattigdom, från ett annat perspektiv. Ändå snarlika känslor. Hopplöshet, destruktivitet, rotlöshet.

Som kontrast till detta en artikel i dagens tidning om västerländska barn och unga som ständigt övervärderas av sina föräldrar och på så sätt utvecklar narcissistiska personlighetsdrag med överdriven självbild, oförmåga att ta kritik, bristande självkännedom.

Tänker på det obehagliga och farliga i den kombinationen. En ojämlik värld där den sociala och ekonomiska makten ligger hos människor som riskerar att utveckla narcissistiska personlighetsdrag samtidigt som den extrema fattigdomen fortfarande är hög och denna fattigdom i sin tur både är en konsekvens av och en orsak till att kvinnor utsätts för våld.

Joyti i Indiens dotter trodde att hon kunde gå på bio och åka buss hem en kväll tillsammans med en vän. De thailändska barnen i Madonnafallet hade i många fall sålts av sina fattiga föräldrar, de unga rumänska kvinnorna hade av kärlek försökt hjälpa sina familjer, pojkvänner och barn.

På sociala media, i mitt eget fb-flöde, genererar olika vårtecken, maträtter och snyggselfies oändligt mycket mer uppmärksamhet än riktigt viktiga filmer som verkligen borde väcka starka känslor och engagemang. Kanske är det konsekvensen av ett forum där man bara kan göra tummen upp, men jag tänker att en så globalt omfattande social plattform ändå borde vara en plats för mer än bara gillningar.

Som bokmärke i Oktober i Fattigsverige ligger en prislapp från den t-shirt min son köpte till mig i Berlin - "Nicht ohne Liebe". En tagline för ett fotbollslag, men samtidigt en påminnelse om det som är viktigt för att orka fortsätta ta in det jobbiga och obekväma, fortsätta engagera sig för det positiva.

Polisen i slutet av Madonnafallet konstaterade att vi måste börja söka svaren och förändringarna hos oss själva och i vårt eget beteende. I Fight Club säger huvudpersonen som förklaring till att han misshandlar en annan ung man till oigenkännlighet: "I felt like destroying something beautiful".

Att inte känna för att förstöra något vackert. Att känna kärlek, åtminstone en smula, istället för hat. Det är en början.