Ser vi dem? Lyssnar vi på dem?

Det har funnits mycket att skriva om den senaste tiden. Sådant som väckt tankar och känslor. Sådant som har irriterat och upprört. Upplevelser som har gett energi och inspiration. Utmanat både positivt och negativt. En hel del som har dränerat.

Skulle självklart ha skrivit om mitt möte med New York. Staden som jag drömt om sedan jag var tonåring. Som bekräftade, charmade och inspirerade. Om fotbollspremiären och dagens derby. Om krisen i Svenska Akademien och hela den märkliga kultur som har lett fram till den. Om målgruppstänk och försäljningspotential kontra det fria, kreativa, utmanande, nytänkande kulturskapandet.

Nu blir det till slut en helt annan text. En text som kommer från känslor av vemod, sorg och vrede.

För en dryg vecka sedan kom nyhetsflashen om att Aviciis död. Reaktionerna var direkta. Chock och sorg till att börja med, sedan reflektioner omkring hur vi bemöter en person som öppet berättar om psykisk ohälsa, ångest och orimlig press.

Det är lätt att engagera sig, visa sorg och empati, när en ung känd människa väljer att avsluta sitt liv. En människa som har gjort musik som de flesta av oss har positiva, roliga minnen till, som har jobbat med musiker och producenter över hela världen, som har skänkt flera miljoner till olika välgörenhetsprojekt och engagerat sig i kampen mot trafficking.

Det är grymt och oerhört sorgligt att vi inte kan vara mer lyhörda, inte ta bättre tillvara på sköra själar och tänkare. Att vi numera har ett samhälle som är anpassat för de hårdhudade, de som skriker högst och snabbast, de extroverta, obetänksamma. Ett samhälle där barnens tid bokas upp för aktiviteter - simskola, fotbollsträning, innebandyträning, handbollsträning, danslektioner, musikundervisning, teatergrupper och allt vad det nu kan vara. Ett samhälle där allt färre barn och ungdomar ens har möjlighet att visa de färdigheter och förmågor som krävs för att bli godkänd i ett ämne eller en kurs. Ett samhälle där skolan enligt nya rapporter bidrar till att stressa och pressa unga. Ett samhälle där vuxna tappar gränserna mellan arbete och fritid, mellan ytan som ska visas upp till varje pris och alla dagar med snabbmakaroner, smutsiga strumpor på golvet, snoriga näsor och pendlingsresor fram och tillbaka till jobbet som måste finnas där emellan.

Och då blir nästa fråga viktigare än någonsin.

Hur stor empati visar vi för alla sköra själar och tänkare i vår vanliga vardag? Hur stor empati visar vi för den som inte klarar av att koncentrera sig mer än max en kvart i taget, för den som inte klarar av att gå upp på morgonen, som inte kan sova, som inte klarar av ljud, som får ångest av att prata inför andra, som inte kan låta bli att tycka, känna och fantisera, för den som inte kan vara tyst, inte kan sitta stilla, inte klarar av att möta våra blickar, för den som inte har någon impulskontroll, för den som gråter utan orsak, som självmedicinerar, som skär sönder sig och fimpar på sin egen hud, för den som inte kan komma ihåg ens korta instruktioner, för den som misstror andra, som har svårt att knyta an, som inte kan läsa mellan raderna.

Hur ofta lyssnar vi på dem? Stannar upp, försöker förstå, tar hänsyn till det som känns svårt och omöjligt?

Och hur ofta fortsätter vi att utmana, stressa och pressa dem?

Folkhälsomyndighetens senaste rapport (som kom nu i april 2018) beskriver att andelen 13- och 15-åriga flickor och pojkar i Sverige med återkommande psykosomatiska besvär, som till exempel sömnsvårigheter, nedstämdhet, nervositet, huvudvärk, ont i magen och yrsel, har fördubblats sedan mitten av 1980-talet.

Hälften av alla flickor, en tredjedel av pojkarna. Så ser statistiken ut idag.

En viktig orsak till denna ökning är enligt samma rapport skolans funktion och lärandemiljö. Skolan - den plats där barn och unga tillbringar mesta delen av sin tid. Där de, för att bara ge en handfull exempel, enligt nya kursplaner och betygskriterier måste kunna samla, sovra och sammanställa stora mängder information, skriva texter av vetenskaplig karaktär, samarbeta, hantera källor kritiskt och med korrekta hänvisningar, planera och genomföra större projekt, informera och argumentera muntligt inför grupp, analysera, dra paralleller och se samband.

Och jo, en stor del av min lärartid går åt till att formulera om och bryta ner instruktioner, coacha, peppa och på olika sätt försöka hitta vägar igenom eller kompensera för krav som i kombination med olika personligheter, diagnoser, skeden i livet eller bara vanliga svårigheter blir väldigt svåra för elever att hantera.

Vemod, sorg och vrede över hur samhället har blivit, över ett skolsystem som skadar unga istället för att bidra till att stärka deras kunskaper, bygga upp dem som människor, utveckla deras färdigheter i en rimlig takt och utifrån rimliga förutsättningar.

Hälften av alla flickor, en tredjedel av pojkarna.

Ser vi dem? Lyssnar vi på dem?

Jag hoppas det.