Bloggen

This is some blog description about this site

One small step for man

"That's one small step for man, one giant leap for mankind."

Neil Armstrong dog igår, 82 år gammal. Artiklarna som dök upp i de stora tidningarna under dagen illustrerades av bilder på Armstrong i sin bländvita Nasa-dräkt. Porträttbilder och bilder från månvandringen 1969. Ofta leende och med den amerikanska flaggan på dräkten eller i bakgrunden, prydlig, välkammad och vänlig.

Inte för att jag egentligen är så fascinerad av rymden, den skrämmer mig mest, men situationen som sådan, den totala ensamheten långt ifrån sin hemplanet, utsattheten, beroendet av tekniken som ska hålla en vid liv och föra en tillbaka till säkerheten igen, den delen av historien engagerar mig verkligen. För ett par månader sedan såg jag Prometheus på bio, och hela grundberättelsen om människornas ursprung och kampen mot rymdvarelserna ute i mörkaste universum intresserade mig inte alls, men däremot fastnade jag i tankar omkring hur ensam och övergiven huvudpersonen måste känna sig i slutscenerna. Som i texten till Major Tom, just innan och efter kontrollrummet tappar kontakten med rymdskeppet:

"Though I’m past one hundred thousand miles I’m feeling very still And I think my spaceship knows which way to go

( --- )

Fortsätt läs mer
  1047 Träffar
  0 Kommentarer
1047 Träffar
0 Kommentarer

Kort paus

Kort paus mitt på dagen, sol, lite musik i bakgrunden, människor som rör sig. Registrerar mig på mina universitetskurser, surfar runt på nyhetssidor och läser om domen mot Breivik, dricker gott kaffe långsamt.

Enda skuggan över stunden är stanken av bränd krokodil från ett stånd ett tiotal meter bort. Eller så är det känguru. Har svårt att känna skillnad.

Hur som helst är pausen över för den här gången. Kanske bra att krokodilstanken gör det lite lättare att resa sig upp och gå.

  1043 Träffar
  0 Kommentarer
1043 Träffar
0 Kommentarer

Juryjobbat idag

Juryjobbat idag. Är inspirerande att sitta en hel förmiddag och diskutera intriger och formexperiment, karaktärer och berättartekniker, teman och språkhantering, symboler och strukturer. Framför allt är det inspirerande när det finns stor variation i det skönlitterära materialet, när man möter barn, unga och gamla, människor, demoner och monster, kärlek och hat, drömmar och verklighet, sommar och vinter, land och stad på uppåt trettio olika sätt.

Eftermiddagen på vanliga jobbet, där jag förutom en hel del pappersarbete fick diskutera en skönlitterär idé och olika sätt att genomföra den med en skrivsugen elev samt argumentera för Muhammad Ali's storhet i jämförelse med Mike Tyson. Själva argumentationen blev rätt kortfattad, för jag tycker att boxare som bits automatiskt blir diskvalificerade i sådana sammanhang. Å andra sidan kan jag ju förstå att Tyson's attityd och hårda livsstil går hem hos en nittonåring, även om jag själv absolut föredrar Ali's "float like a butterfly and sting like a bee".

Nu ska jag bolla kreativa idéer med mig själv, och försöka hålla mig undan från distraktioner som skräp-tv, sociala medier och andra ska-bara-saker.

  1058 Träffar
  0 Kommentarer
1058 Träffar
0 Kommentarer

Igår och för trettio år sedan

Igår föll domen mot medlemmarna i Pussy Riot, något som uppmärksammats och kommenterats långt upp på ledarsidorna i svensk media.

På kort tid har fallet fått enorm internationell uppmärksamhet, många privatpersoner på Facebook delar uppmaningar om att släppa de numera dömda kvinnorna, kändisar har engagerat sig, media bevakar och kommenterar, det har förekommit demonstrationer i flera länder, regeringsrepresentanter har uttalat sig.

Som medlem i Svenska PEN uppskattade jag det anförande som Svenska PEN's internationella sekreterare höll utanför ryska ambassaden igår och som finns att läsa på organisationens fb-sida https://www.facebook.com/svenskapen/posts/370423409697150

Ur svensk synvinkel kan det också vara intressant att jämföra hur en snarlik handling bemöts i två olika länder, vid två olika tidpunkter. För trettio år sedan spelade Ebba Grön in en version av Häng gud i en svensk kyrka ( enligt vissa källor Uppsala domkyrka, men det kan jag låta vara osagt ). Joakim Thåström spelar på kyrkorgeln och sjunger den kyrko- och samhällskritiska texten, de andra två medlemmarna går runt i kyrkolokalen och ställer sig sedan också vid orgeln. Denna filmsekvens är en del av dokumentärfilmen Ebba - the Movie, som gick upp på svenska biografer 1982.

Samma slags handling som i dagens Ryssland bestraffas med ett halvårs häktning, en märklig rättegång och två års fängelse, var för trettio år sedan i Sverige en del av en film som gick upp på landets biografer, distribuerades av Svenska Filminstitutet och sändes i SVT.

Fortsätt läs mer
  1099 Träffar
  0 Kommentarer
1099 Träffar
0 Kommentarer

Värdesättning och gränser ( ett augustilöfte )

Sommarledigheten är slut och jag har försökt lova - eller nej, jag har faktiskt verkligen lovat - mig själv, att inte ta med en massa jobb hem. Hittills har det gått så där, måndag och tisdag höll jag löftet, igår och idag bröt jag det.

Som författare är jag redan från början inställd på att använda den tid jag kan få till att skriva - tidiga morgnar, sena kvällar, helger, semesterdagar ... Jag tar av tid som annars skulle vara ledig. Tid då jag kunde sova eller gå på bio eller träffa vänner eller gå ut och ta ett glas vin. Å andra sidan kan jag också kontrollera den tiden själv. Jag kan skriva ett par timmar, göra annat i ett par timmar, skriva lite till. Förutom att hålla avtalade möten och deadlines är friheten oändlig.

Som vanlig lönearbetare har man reglerad arbetstid och olika konkreta uppgifter som ska lösas. På arbetstiden gör jag ingenting annat än just det jag ska - ingenting privat och självklart ingenting som har med mitt skrivande att göra. Jag tittar inte ens på min privata mejl. Har jag ändå inte hunnit med något under själva arbetsdagen tar jag hem det och gör klart, annars fungerar inte nästa dag.

Utifrån det här är det intressant att fundera över hur man sätter sina gränser. Det skulle aldrig falla mig in att sätta mig ner och författarskriva några sidor eller researcha för en roman på "vanlig" arbetstid, men jag väljer ofta bort det jag planerat att göra utanför arbetstid, till exempel att skriva, för att göra sådant som jag inte hunnit med på jobbet.

Jag vet inte riktigt hur man lär sig att värdesätta båda sorternas tid lika, hur man lär sig att vara tydlig med sina gränser, hur man balanserar på ett sätt som känns rimligt och positivt, men ett augustilöfte får bli att verkligen aktivt försöka den här hösten. Hitttills är oddsen för att jag ska klara det ganska låga - någon som är strategisk och matematisk kan säkert räkna ut oddsen för något som har slagit in 50% av tiden under de fyra senaste dagarna. Jag håller alltid på underdogen, så det borde i så fall peppa mig och få mig att anstränga mig ännu hårdare för att få det otroliga att hända.

  882 Träffar
  0 Kommentarer
882 Träffar
0 Kommentarer

Min känsla och din känsla

Igår kväll avslutade jag Två soldater, Roslund-Hellströms tegelsten om tungt kriminella barn och ungdomar, och insåg att jag behövde fylla på mitt bokförråd. I kundvagnen på en nätbokhandel ligger nu bland annat George Orwell's Homage to Catalonia från 1938, som jag snubblade på i ett helt annat sammanhang på nätet.

George Orwell deltog som frivillig på republikanska sidan i spanska inbördeskriget, och vid ett par tillfällen har jag bott bara ett stenkast från Placa de George Orwell i Barcelonas gotiska kvarter, utan att alls vara medveten om hans insats, men också utan att riktigt aktivt ha kopplat ihop dagens Barcelona med dess nära historia. Den moderna storstaden med spännande arkitektur, mycket kultur, hav och strand, fotboll i världsklass, god mat och all shopping man kan önska får en lätt att glömma våldet och förstörelsen under kriget, kampen mellan anarkister och kommunister, att katalanska språket inte fick talas offentligt, att demokratin i Spanien bara är dryga 35 år och att de öppna vänliga människor, i min egen ålder och äldre, som jag har mött och blivit så väl omhändertagen av har varit barn under eller till och med vuxit upp i en diktatur.

Som en påminnelse läser jag så länge Sture Dahlströms Kattens skratt, där huvudpersonen lever i London, men längtar till Spanien och lyckas tigga till sig några extra pund genom att just hävda att han kämpade och sårades i spanska inbördeskriget.

Idag var jag på en föreläsning om relationer mellan människor, som bland annat gick ut på att vi alla är ansvariga för våra egna handlingar och känslor. Om jag väljer att såra någon så är det mitt val och mitt ansvar, men jag är också ansvarig för min egen känsla och reaktion om någon försöker såra mig. I teorin och under kontrollerade förhållanden låter det väldigt bra, men i relationer där det finns väldigt skev maktbalans, i okontrollerade och kaotiska situationer eller där det sårande inte bara är någon vass kommentar så blir det svårare att hänvisa till ett eget ansvar för sina reaktioner. Tankarna var ändå spännande att leka med och gav mig idéer till hur jag kan använda gruppdynamik och påtvingade relationer mer i det jag jobbar med nu.

Min känsla är min och din känsla är din, ja, i den bästa av alla världar, där alla har ungefär samma förutsättningar och möjligheter, där konflikterna är civiliserade och orden det främsta vapnet, så underlättar det absolut att tänka så. Som minderårig i en hård gängmiljö, som civilperson i ett inbördeskrig, som fattig, frusen och hungrig i en främmande stad ... nja ... kanske inte.

  1128 Träffar
  0 Kommentarer
1128 Träffar
0 Kommentarer

Heroes

Fick inte något napp på någon pratglad elitseriehockeymassör, så jag har researchat på andra sätt. Under mina sökningar har jag bland annat lärt mig vad svensk massage är för något ( efter att länge ha trott att det var en symbol för något helt annat när jag har sett lappar med erbjudande om Swedish Massage utomlands ) och hur man ( åtminstone i teorin ) effektivt masserar spända axlar.

Annars sitter jag och väntar på inspiration i form av os-final i handboll. Egentligen tycker jag att handboll är rätt tråkigt att titta på med mycket spring fram och tillbaka i en charmlös hall, mål i nästan varje anfall, det där skolgympagnisslet med skorna mot golvet, regler som jag inte begriper. Å andra sidan - kan det bli mycket mer spännande än en os-final i en sport där det säkert kommer att bli många mål, hårt spel och högt tempo?

Till klippen nu innan matchstart har SVT har lagt på David Bowie's Heroes som bakgrund. Jag förknippar i och för sig Heroes med Berlin och 70-tal och droger och androgyna bleka människor, men bestämde ändå att den ska få vara med på mitt nuvarande skrivsoundtrack, eftersom jag tycker om den dramatiska tonen.

Idag är sista semesterdagen. Även om jag har skrivit i stort sett varje dag hela sommaren, vilket ju egentligen också är ett arbete, känns det annorlunda när dagarna börjar rutas in och fyllas med okompromissbara måsten.

We can beat them, forever and ever, sjunger Bowie på Spotify och matchen är precis så intensiv och tät som en os-final ska vara. Handboll är transparent genom att kropparna är oskyddade och ansiktena helt synliga. Minspel, fula försvarsgrepp, spända muskler, svettstripiga hår, kollisioner mellan kropp och golv, lindade skador, alltihop syns lika väl som målen, dribblingarna och räddningarna.

Fortsätt läs mer
  1121 Träffar
  0 Kommentarer
1121 Träffar
0 Kommentarer

Researchfrustration

Jag gör sällan research när jag skriver.

För det allra mesta utgår jag från ämnen som jag redan har någon slags insikt i, och det jag inte redan vet använder jag inlevelse och allmänna kunskaper om mänskligt beteende för att utveckla. Om man ändå någon gång behöver ta reda på något specifikt så brukar det inte vara något problem, eftersom världens alla fakta finns bara en googling bort. Enda undantaget är egentligen när jag gjorde en intervju med en polis för flera år sedan till en romanidé som sedan tyvärr inte fungerade. Mötet i sig var ändå väldigt inspirerande och intressant, och jag bär fortfarande med mig just den polisens engagemang och trygga professionalitet.

I morse satte jag mig hur som helst för att ta reda på några saker - dels för att bekräfta sådant som jag redan egentligen vet men ändå vill ha bekräftat, dels för att ta reda på sådant som jag inte har en aning om. Jag tittade på några hemsidor, gjorde några breda sökningar, specificerade mig, började leta omvägar för att komma rätt. Resultat: i stort sett ingenting.

Att sitta där framför datorn med all information man kan önska inom räckhåll, men utan att nå den, är så frustrerande. Nej - jag vill inte gå en snabbutbildning för att bli diplomerad massör. Nej - jag vill inte ladda ner en cv-pdf eller söka jobb som assisterande massör till ett handbollslag. Nej - jag vill inte veta att någon motionerande bloggare har bokat in tid för massage. Jag vill bara veta hur en elitseriemassörs arbetsdagar och säsongsplanering ser ut.

Så om någon känner en pratglad, eller till och med vet en bloggande, hockeyelitseriemassör tar jag mer än gärna emot tips!

  1005 Träffar
  0 Kommentarer
1005 Träffar
0 Kommentarer

Tid

Jag vet att konceptet tid är något som vi människor själva har skapat - att det i fysisk mening bara finns avstånd mellan händelser i en slags fjärde dimension av rummet. ( Nej, jag är inte någon naturvetare och min uppfattning om fysikens tidsdefinitioner är mycket vag. ) Trots att jag rent logiskt begriper att det inte kan vara så, har jag hela tiden den växande känslan av att tiden inte räcker till. Inte för det stora viktiga, och absolut inte för enkla prosaiska saker som att rensa garderoben, plantera om växter eller läsa tidningen riktigt noggrant.

Kanske beror det på att det finns så mycket mer som konsumerar tid nu än förr, eller så vi ställer högre hinna-med-krav på oss själva eller så beror det på något helt annat, men ett rent subjektivt faktum är att tiden går oerhört snabbt. Härom kvällen stod jag och tittade på Extreem, en tivolikarusell där de som åkte satt i säten på några slags klor och svingades fram och tillbaka, snurrades, vändes upp och ner ett par gånger medan ljusen blinkade och musiken dånade. Ofta uppfattar jag tiden så - man rör sig fram och tillbaka, försöker bara hålla jämna steg med det som händer, klamrar sig fast med fingertopparna när det går för snabbt samtidigt som man bombarderas av sinnesintryck.

Rent teoretiskt finns det sätt att hantera den där känslan - man kan leva mer i nuet, lära sig mindfulness och bli mer medvetet närvarande, leva närmare naturen, stärka sina andliga sidor. Kanske minskar det känslan av att dagarna, veckorna, månaderna och åren försvinner så skrämmande snabbt.

Varje år den här tiden brukar jag ha ambitionen att hitta strategier för att möta den där känslan - lära mig fokusera, strukturera, prioritera, varva ner. Och oavsett om man betraktar tid som något fysiskt, filosofiskt eller psykologiskt subjektivt så är min egen uppfattning av den väl egentligen bara ett stort lyxproblem.

  1232 Träffar
  0 Kommentarer
1232 Träffar
0 Kommentarer

OS, Pride och mindre manifestationer

OS har hållit på i ett par dagar nu, och i kölvattnet en allmän brittisk våg med allt från kända sevärdheter till kultur och mat.

"I'm forever blowing bubbles," sjöngs på invigningen av spelen, precis som på Upton Park inte så långt därifrån. Visserligen bara en kort snutt - som en snabb blinkning till östra London, men ändå. En lite mer rejäl snutt Sex Pistols fanns också med, trettiofem år efter God Save the Queen och Elizabeth II's silverjubileum.

1977 väckte textrader som "fascist regime" och "there is no future" starka känslor, och även om det inte var God Save the Queen som spelades på invigningen är det tydligt hur tiden har slipat av det provocerande och kvar fanns en vackert ljussatt och noggrant koreograferad halvminut av Pretty Vacant.

Har annars haft svårt att engagera mig i OS. Tyvärr. Kanske för att de svenska medaljhoppen har funnits i grenar som inte riktigt kan fånga min uppmärksamhet. Kanske för att de svenska prestationerna har varit sisådär. Däremot har resonemanget börjat inför hockeysäsongen och elitserieklubbarnas värvningar och strategier, och när nu lagen officiellt går på is så börjar det intresset väckas igen.

Igår började rättegången mot Pussy Riot i Moskva, alltihop direktsändes på domstolens hemsida, men utan att förstå ryska var det omöjligt att få ut något av den. Fullt var det i alla fall i den lilla salen, de tre åtalade hölls i en glasbur, mediaintresset med framför allt en ström av fotografer var stort.

Fortsätt läs mer
  1060 Träffar
  0 Kommentarer
1060 Träffar
0 Kommentarer

South Central, Ådalen, Derry

South Central, Ådalen, Derry på två dagar ...

1992, 1931, 1972. Fattigdom, känslan av orättvisa och hopplöshet, förhoppningar som går i kras, våld, kaos. Mönstren är snarlika även om omständigheterna, platserna och tidpunkterna är olika. Samma faktorer fanns med när kravaller utbröt i Tottenham, London, förra året. Sociala klyftor, arbetslöshet och nedskärningar nämndes som utlösande faktorer.

Idag har vi rekordhög arbetslöshet i Spanien och Grekland samtidigt som den ekonomiska krisen djupnar, det har hållits massprotester och demonstrationer, och det känns viktigare än någonsin att undvika utlösande faktorer till att människor totalt tappar hoppet och framtidstron.

SR's dokumentärarkiv är, som jag redan har skrivit, otroligt innehållsrikt, och spänner över tid och rum på ett sätt som inte bara ger mönster och strukturer för enskilda händelser utan även ger lyssnaren möjlighet att se större samband. Förutom uppdaterade kunskaper och påminnelser om hur händelseförlopp kan utvecklas ger rösterna som hörs i programmen också inspiration och idéer.

  1017 Träffar
  0 Kommentarer
1017 Träffar
0 Kommentarer

Blandade notiser

Idag är det hett och kvavt ute, så det är nog därför jag har samlat på mig några olika och lite spretiga ämnen istället för ett sammanhängande resonemang.

Häktningstiden för de tre medlemmarna i ryska punkgruppen och konstnärskollektivet Pussy Riot har förlängts till 13 januari 2013. Uppmärksamheten är fortfarande stor och känslorna många och delade, både i Ryssland och internationellt. Enligt Reuters kommer rättegången mot kvinnorna att börja måndagen 30 juni och sändas direkt på domstolens hemsida. Brottsrubriceringen är huliganism, ett brott som har en mer utvidgad betydelse i rysk lag än i till exempel svensk. För kvinnorna i Pussy Riot kan brottsmisstanken som sagt innebära en tio månader lång häktning och risken att dömas till sju års fängelse.

I det pågående bokslukande har jag läst drygt hälften av James Frey's The Final Testament där utgångspunkten formuleras så bra i baksidestexten att jag citerar den rakt av: "They say the Messiah is alive. He's living in New York. Sleeping with men. Impregnating women. Euthanasing the dying, healing the sick. Defying the government and condemning the holy. If you met him. And he changed your life. Would you believe?" Intressant och tankeväckande, fungerar på tåget, till morgonkaffet, på cementtrappan efter att ha simmat längder, innan man ska sova, i badkaret ...

Lyssnar en hel del på poddradio och gräver i Sveriges radios dokumentärarkiv som är en guldgruva där man påminns om olika platser, människor och händelser. När det gäller sådant som ligger kanske tio-femton år bakåt i tiden är kanske det mest fascinerande att höra hur tydliga förloppen och deras mönster blir så här i efterhand.

Oavsett vad man tycker om idrott i allmänhet, fotboll i synnerhet och kollektiva känslor så är det rätt mäktigt att tillsammans med flera tusen andra få sjunga "just idag är jag stark, just idag mår jag bra, jag har tron på mig själv på min sida". Särskilt en ljus och ljummen sommarkväll, när det luktar svagt av nyklippt gräs, en mås flyger högt över planen och det är några minuter kvar till avspark.

Fortsätt läs mer
  1138 Träffar
  0 Kommentarer
1138 Träffar
0 Kommentarer

Breaking news

Igår förmiddag när jag var ute och sprang valde jag ur SR's programarkiv att lyssna på Skolskjutningen på Colombine High School, en dokumentär om skolmassakern i Littleton, Denver, 1999.

Anledningen till att jag valde just den var att jag nyligen läste Lionel Shriver's We Need to Talk About Kevin, där berättarjaget, mamma till tonårige Kevin som dödar sin far, syster och ett antal skolkamrater, återkommer både i sina tankar och i samtal med Kevin till det stora antalet våldsdåd med skjutvapen som ägde rum på skolor i USA på 90-talet.

Dokumentären var intressant och lärorik, jag påmindes om många spekulationer och tankar som jag hade glömt under de år som gått.

Efter löpturen satte jag på min dator och möttes av breaking news om en skottlossning med flera döda och skadade på Batman-premiären i Aurora utanför Denver.

And they blame it on Marilyn ... and on the heroin / Where were the parents at? And look where's it at / ( -- ) Then attack Eminem 'cause I rap this way, sjöng Eminem i The Way I Am ( 2000 ). Michael Moore undersökte vapenlagstiftningen, attityderna omkring vapen och det våldsamma i amerikanska kulturen i Bowling for Colombine ( 2002 ).

Fortsätt läs mer
  1007 Träffar
  0 Kommentarer
1007 Träffar
0 Kommentarer

Ifall det regnar

Det säger något om ett land när väderprognoser toppar nyhetsrapporteringen, inte för att vädret utgör någon större fara för allmänheten, utan för att det är semester och människor vill ha sol.

Dels säger det ju självklart att landet i fråga har varierat väder, men framför allt säger det mycket om vad som uppfattas som viktigt och relevant. De senaste veckorna har jag då och då funderat över om jag har en väldigt skev perception, eftersom många har klagat just på vädret och jag gång på gång har läst löpsedlar om regn och kalla temperaturer samtidigt som solen har strålat och det har varit precis lagom varmt för shorts och t-shirt.

Jag lever i ett land utan krig eller naturkatastrofer, där vi har tak över huvudena och kan äta oss mätta, där vi får tycka, tänka och uttrycka vad vi vill.

Ifall det regnar en dag kan jag krypa ihop i soffan med en stor skål jordnötter och se om Control och Gudfadern-trilogin, den första för att den är så vacker, trilogin för att jag längtar efter en klassisk episk filmhistoria.

Det finns mycket att engagera sig i, mycket som kan utvecklas, förbättras och förändras, globalt, nationellt och lokalt, men vädret ... Nej, jag vet inte, så länge det handlar om lätta sommarregn, något enstaka åskväder och 15-gradig värme, så känns det inte som något större problem. Inte så länge vi har valet att vara inne eller ute, läsa, se, spela eller lyssna på i stort sett vad vi önskar, för att det roar oss, för att det har ett budskap som intresserar oss, för att vi det väcker känslor och insikter eller ger oss kunskaper och viktiga redskap.

Fortsätt läs mer
  1041 Träffar
  0 Kommentarer
1041 Träffar
0 Kommentarer

Datorfri zon

En vecka i en datorfri zon.

Rent praktiskt innebar det fortfarande nödtorftig surfning på mobilen för att snabbkolla nyheter, busstider och annat praktiskt, åtminstone tills telefonen och dess nätanslutning havererade. Tid som annars skulle ha flutit iväg framför datorn ägnades istället åt glupsk läsning: Marguerite Duras - Älskaren, Patti Smith - Just Kids, Leif GW Persson - Gustavs grabb, Christian Strömholm - On Verra Bien. Den sista är förstås ingen bok att läsa rent bokstavligt utan en samling av hans fotografier och även en del skisser och grafik.

Hade tid att njuta av den sinnliga skönheten och enkelheten i Duras språk, den livshungriga matter-of-fact-tonen i Just Kids, Leif GW Perssons sätt att balansera subjektiva minnen och analytisk betraktelse, fotografens närvaro i Strömholms bilder. Gemensamt för dem alla är att i centrum finns starka kreativa personligheter med stor nyfikenhet på livet och behov av att uttrycka sig på olika sätt, vilket också gjorde det inspirerande att läsa.

Den stora skillnaden mot vardagen är ändå att allt måste skrivas för hand. Brev, utkast till arbeten och manus. Ofta bygger jag upp alla mina texter som lapptäcken av datorskrivna sidor, korrigeringar och tillägg på utskrifter, handskrivna utkast i block och på lappar. Så fort man för in det i ett dokument blir strukturen och omfånget ändå uppenbara. Med enbart penna och papper blir det mycket strykningar, pilar, asterisker, extra små stycken i kanten, alternativa ord och uttryck mellan raderna. Svåröverskådligt, helt enkelt.

I början av sommaren gav jag mig själv ett slags beting för en manusidé på 10 sidor om dagen. Det var helt omöjligt, och efter en vecka låg jag 28 sidor efter.

Fortsätt läs mer
  1190 Träffar
  0 Kommentarer
1190 Träffar
0 Kommentarer

Tekniklängtan

Om det är ett hantverk som jag verkligen önskar att jag hade haft tålamod att lära mig ordentligt så är det fototeknik. Både när det gäller inställningar vid själva fotograferandet och arbetet i mörkrummet. Trots att jag har fotat mycket och entusiastiskt under många år så har jag aldrig riktigt kommit över trial-and-error-fasen, där slumpen till slut blir den avgörande faktorn för om en bild blir bra eller inte.

På en långsam vandring genom Fotografiska museet påmindes jag ännu en gång om den där tekniklängtan.

Första utställningen var ePic Moments med bilder från hundra år av olympiska spel. Där finns alla de idrottshistoriska OS-ögonblicken, foton med temat idrott och politik, foton som ifrågasätter könsroller och könstillhörighet, bilder av svenska idrottsstjärnor i OS-sammanhang osv. Sportbilder måste fånga händelser, rörelser, omständigheter och personligheter för att överhuvudtaget bli intressanta. Det gäller att fotografen prioriterar rätt, är fokuserad, lyckas hitta intressanta vinklar och överbryggar det fysiska avstånd som ofta finns mellan tävlande och media. Starkast blir så klart de foton där människan bakom idrottaren lyser igenom. Tommie Smith och John Carlos 1968 med sina höjda knytnävar och böjda huvuden. 17-åriga Greta Johansson som 1912 vann guld i simhopp och blev den första svenska kvinnliga olympiska mästaren - en allvarlig flicka med håret uppsatt i tidsenlig frisyr, klädd i en baddräkt med nästan knälånga ben och holkärmar. Ara Abrahamians upprörda ansikte när han i vredesmod lämnade prisutdelningen och sin egen bronsmedalj i Peking 2008.

Den andra utställningen är Sally Mann's A Matter of Time, som har ett helt annat anslag. Där finns bilder som är glasklara och skarpa, men också de som är otydliga och abstrakta. Förgänglighet och transformation är två tydliga teman, även om bilderna är tagna vid olika tider och med olika motiv som utgångspunkt. Mann har bland annat fångat sin muskelsjuke mans förtvinande kropp, tolvåringar i gränslandet mellan barndom och tonår, intima bilder av sina barn, kroppar i nedbrytning och förruttnelse. Kombinationen mellan obehag, skönhet och traditionellt tekniskt hantverk får bilderna att bita sig fast i minnet långt efter att man har lämnat utställningshallen.

Tålamod är något som de båda utställningarna har gemensamt, och kanske är det i den änden man ska börja tänka. Förmodligen kommer jag aldrig att lära mig riktigt gammaldags fototeknik så att jag behärskar den riktigt väl. Däremot kan jag stärka mitt tålamod, tålamodet att vänta in motiv och tillfälle, inte hetsa och slösa energi innan ögonblicket är där, slarva med den naturliga kompositionen, missa skuggor eller konstiga detaljer som förstör bilden.

Fortsätt läs mer
  1027 Träffar
  0 Kommentarer
1027 Träffar
0 Kommentarer

Du vet att du är ifrån ...

Jag har addats till gruppen Du vet att du är ifrån ... ( och så följer namnet på uppväxtorten ). Runt 4500 medlemmar, massor med bilder på gator, hus och människor, minnen av stort och smått.

I en grupp som Du vet att du är ifrån ... är nostalgi och bekräftelsen av det egna minnet själva bränslet. Det ena påminner om det andra, någon har en bild, en annan en historia och plötsligt skapas en ny sanning. Det är gamla affärer, hus och parkeringsplatser, skolor, lärare, telefonkiosker, parker, utomhusbad, simhallen, kaféer och restauranger, minnen från konserter och friluftsdagar, nattklubbar, idrottslag, kompisgäng, olika profiler och original från stan. Listan kan göras hur lång som helst.

En del saker, framför allt obetydliga detaljer, väcker hela minnesblock - lukter, smaker, stämningar och känslor. Annat får mig att undra om jag överhuvudtaget växte upp i samma stad som alla andra eller om jag har hamnat i fel grupp. En del gör mig bara arg.

Nostalgi handlar ju om en längtan till ett idealiserat förflutet, och när människor på fri hand börjar skapa sin egen subjektiva historia blir resultatet rätt intressant. För det första är en världsuppfattning som bygger på ett slags degenerationstänk knepig, eftersom den bygger på att det var bättre förr. För det andra hamnar det kollektiva minnet i händerna på några få, som dels ingår i gruppen och dels är aktiva med att dela sina tankar, och utifrån det samspelet omformuleras nya sanningar om hur det egentligen var.

Människans minne är intressant, både det rent subjektiva och det kollektiva, överenskomna.

Fortsätt läs mer
  1741 Träffar
  0 Kommentarer
1741 Träffar
0 Kommentarer

Cappuccinoskum på kulturkafé

Äter cappuccinoskum med sked på kulturkafé.

Det finns ofta något genuint trevligt över personliga kaféer med kulturambitioner. Muggarna är omaka eller vackert handdrejade, kakorna och smörgåsarna är nyttiga och kreativa, trädgården ser ut som hos en gammal släkting på landet med halvlångt gräs, gamla och nya utemöbler i olika material, udda blommor och kryddväxter i loppiskrukor, färgglada ljusgirlanger. Kaffet är noggrant utvalt och direct trade, inne i kafét hänger en konstutställning.

Jag läser lite, klottrar i mitt block, fortsätter att skeda i mig kaffet.

Ikväll blir det förmodligen fotbolls-em, Spanien-Portugal, på en sportbar. Öl, nötter, storbildsskärmar och en helt annan sorts kultur. Kanske vill man inte ens kalla sport för kultur, det är ju en smakfråga, men allting runt omkring är absolut kultur. Tv-produktionen, mediabevakningen, stjärnorna, designen på lagtröjorna, publiken ... Och om man vill gå lite djupare: Hur känns det egentligen för Barca-spelare eller spelare med baskisk bakgrund att representera Spanien i landslaget? Hur klarar en spelare som Ronaldo att bära en hel nations förhoppningar? Och hur stor roll spelar klubblagstillhörigheten när spelarna möts i olika landslag? Till exempel när det gäller Ronaldo och Casillas?

Om exakt en månad är det OS i London, och just nu är jag så där intresserad. Jag gillar rent spontant små doser av friidrottsattityden, framför allt alla glammiga kortdistanslöpare och all den där nerviga energin som uppstår omkring dem, boxning, kortdistanssimning, de allra bästa gymnastikprogrammen och ett eller annat simhopp från hög höjd. Men även OS handlar ju om så mycket mer än själva idrottsprestationerna, och det finns så många händelser kopplade till de olympiska spelen. De höjda nävarna med svarta handskar vid prisutdelningen 1968, gisslandramat i München 1972, nazisternas maktmanifestation i Berlin-OS 1936 ... Inför London-OS står arbetet för att undvika terroristangrepp i centrum, på radio konstaterade en av de ansvariga idag att Wimbledon blir en slags generalrepetition.

Fortsätt läs mer
  1096 Träffar
  0 Kommentarer
1096 Träffar
0 Kommentarer

Det var bara en punklåt

Fem tjejer i färgglada korta klänningar, med rosa, gröna och gula strumpbyxor, hemgjorda balaclavas i samma färger. De pogohoppar, skriksjunger, studsar omkring. Musiken är snabb och slamrig, texten handlar om presidenten och jungfru Maria, feminism och homosexuella som skickas till Sibirien.

Det skulle ha varit en punklåt, sa jag om Sofia Rapp Johanssons Silverfisken i ett försök att värja mig lite grann.

Nu skulle jag hellre vilja säga: Det var bara en punklåt.

Men de flesta vet att det var mer än en punklåt, mer än ett alternativt feministiskt performance. Det var politik, på riktigt.

De färgglada maskerade flickorna spelar i bandet Pussy Riot. 21 februari i år framförde de låten Punk Prayer i Frälsarkatedralen, Moskva. Framförandet lades också upp på youtube.

Fortsätt läs mer
  1226 Träffar
  0 Kommentarer
1226 Träffar
0 Kommentarer

Att ge upp ( eller Det skulle ha varit en punklåt istället )

Någonstans mellan färskpotatisen och jordgubbarna i fredags fastnade jag och min svåger framför mina överfulla bokhyllor. Vi började prata om hur olika man läser.

Om man läser en bok i taget, eller flera på samma gång. Nytt eller gammalt. Samma bok flera gånger. Pocket eller inbundet, originalspråk eller översättning. Om man avbryter en påbörjad bok eller inte.

Den sista frågan brukar jag alltid besvara med att självklart ger man inte upp, utan man jobbar sig igenom det man har börjat med. Ibland får man kanske ta en paus och börja om från början igen ( som jag gjorde med To Kill a Mockingbird och My Sister My Love ). Ibland kanske man låter en bok ligga lite extra länge innan man ens börjar med den ( Herta Müller - Hjärtdjur ). Ibland läser man snabbt och slarvigt för att bli klar ( många många gånger när jag har slitit åt mig en topplistebok på Ica för att jag är läsdesperat och måste få något att läsa fort ). Men man ger inte upp. Inte när det är tungt och krävande, inte när man inte förstår någonting, inte när man har räknat ut hela intrigen och slutet efter första fjärdedelen.

Vad jag minns har jag bara gett upp en bok en enda gång. Inte för att den inte var läsvärd. Absolut inte. Att jag ställde tillbaka den i bokhyllan efter ett femtiotal lästa sidor är egentligen en ren komplimang.

Jag är inte särskilt känslig eller kinkig när jag läser. Skräck, våld, utsatthet, obegripliga metaforer och symboler, formexperiment, könsord ... det mesta går ner utan större problem.

Fortsätt läs mer
  957 Träffar
  0 Kommentarer
957 Träffar
0 Kommentarer