Bloggen

Väntar på respons på manus.

Mejlade det till förlaget i januari, skrev själv att det inte var någon brådska att återkomma om det, men väntar så klart ändå.

Och manusresponsväntan är en väldigt speciell sorts väntan.

Man skriver och skriver och skriver mot en deadline som man antingen har fått i förväg eller satt upp för sig själv. Man lever sina karaktärer, lever sin text. Har med dem inuti huvudet som en tjatig kör oavsett allt annat som pågår i livet, slår upp laptopen så fort man har en stund över, sitter tålmodigt med dem, timme efter timme. Ger dem tid, kärlek och uppmärksamhet.

Sedan släpper man taget. Skickar iväg dem. Tvingas pausa, för man kan ju inte fortsätta att ändra och utveckla så länge förläggaren läser. Har själv ingen aning om hur väl texten håller, för man har levt i den och med den så länge själv. Kan varenda skiljetecken, känner karaktärerna, miljöerna, relationerna och intrigerna utan och innan.

De senaste åren har jag jobbat med ett romanprojekt som handlar om ett hockeylag. Eller, egentligen jobbat med ett romanprojekt om hur ett antal människor fungerar och presterar (eller inte) tillsammans i grupp.

I lördags var det match, tredje matchen på en vecka, för "mitt" SHL-lag (alltså inte mitt påhittade, utan mitt riktiga). Inte mycket kvar av grundserien, väldigt viktiga poäng för att gå till slutspel, för att få hemmafördel i slutspel, för att åtminstone komma till play-in, för att undvika kval.

Så vad gör mitt lag?

Förlorar.

Förlorar lördagens match, förlorade de två matcherna innan dess.

Flow.

Träningsflow. Kreativt flow. Jobbflow. Livsflow.

Periodvis kommer det bara. Man slukas upp av det man gör, slutar vara medveten om sig själv, slutar reflektera över själva aktiviteten. Springer utan en tanke, utan trötthet, utan uppfattning om tid. Skriver som i trans. Jobbar på utan att bryta för kaffepaus, utan att behöva sträcka ut kroppen eller gå på toa, känner hur det ena länkar i det andra som leder till det tredje. Ansträngningslöst. Och med total känsla av kontroll.

Älskar verkligen när det händer. Både stunderna av fullt flow och perioder av övergripande flow när det allra mesta flyter på och känns lätt. Min pappa har däremot alltid varit misstänksam mot flow. På den tiden han sprang långt och mycket avbröt han alltid löprundan om han kom in i ett flowtillstånd. Sa att han inte trodde att hjärtat skulle klara av det, var rädd för att huvudet skulle lura kroppen (eller kanske kroppen lura sig själv) att överanstränga sig och gå över gränser som blev farliga.

Förmodligen beror våra olika känslor inför fenomenet på olika personligheter. Eller på att jag har mina flowtillfällen i en tid och ett sammanhang där det är helt accepterat att gå in i sig själv och sin egen upplevelse. Där man förväntas bejaka sin subjektiva känsla. Att pappa som yrkesmilitär istället hela tiden skulle ha alla sinnen fullt närvarande och aktiva, förväntades tänka och agera logiskt och rationellt i alla situationer.

När något man längtat efter länge till slut händer tänker man att det ska vara med lite buller och bång. Ett slags crescendo och en stor urladdning. Inte att man sitter i ett par gamla mjukisbyxor med en låg grå himmel och regn utanför fönsterrutan och bara sätter punkt.

Jag har skrivit på samma manus så otroligt länge. Inte regelbundet, utan mer ryckvis när jag har haft tid och tillräckligt mycket överskottsenergi. Skapat mina karaktärer och deras relationer, lämnat dem ett tag, återkommit till dem, utvecklat dem, förändrat deras förutsättningar. Vägt individer mot kollektivet, tagit bort och lagt till.

Det har blivit ryckvis eftersom jag samtidigt har jobbat mycket på mitt vanliga jobb. Eller mina vanliga jobb, som det har blivit under åren då manuset växt fram. Skolan som jag var med och byggde upp, formade utifrån pedagogiska idéer, elevsyn och fantasi. Skolan där jag var ett halvår efter att den första lagts ner. Min nuvarande skola, som på många sätt är den bästa hittills, där jag först var rektor i tre år och sedan valde att återgå helt till undervisning. Där jag har alla mina inspirerande elever, fyra klasser i svenska plus mina skrivare.

Det var det sista beslutet som gjorde att jag fick plats för mitt eget skrivande igen. Att jag kunde lägga min fritid och min pendlingstid på ett halvfärdigt manus istället för på schemaläggning, tjänstefördelning, budget och all övrig administration.

Idag på förmiddagen har jag satt punkt. Tvåhundra färdiga sidor. Helt utan buller och bång, helt utan crescendo och urladdning. Bara ett mentalt yeees, kanske en stor kopp svart kaffe tillsammans med sonen A som sitter i andra soffan och skriver en cripteoretisk analys av Anton Corbijns Control, ett glas vin senare ikväll.

Typiskt nog lägger vårt wifi av samtidigt som jag ska börja formulera mina tankar om året som snart är slut och vad jag vill, hoppas och tror om kommande år.

Alltså skriver jag för hand.

Det finns fördelar med det också. Till exempel att man tänker efter innan man skriver något, ifall man inte vill ha sidan full av överstrykningar, pilar och marginalklottrade extrameningar.

Så jag tänker efter ett tag. På bra saker och dåliga saker, på saker som jag inte riktigt minns och på hur mycket svårare det blir att skilja på åren när man själv är vuxen och ens barn stora. Förr var det "året när jag började högstadiet", "året jag tog studenten", "året när barnen föddes" osv. Nu är det bara år. Sifferkombinationer som tickar på ett steg i taget.

Spontant upplever jag att 2017 har präglats av terrordåd, av en impulsstyrd president med grandios självbild, av en ökning av unga män som dödar andra unga män, av en hårdnande och mer oförsonlig ton på nätet, av kvinnor som fått nog av gamla maktstrukturer med sexuella anspelningar, trakasserier och övergrepp. Av bilder på mänskligt lidande, av kränkande ord, av svarta rubriker.

24 december, julafton. Klockan är 7.30. Sitter på en stol vid spisen, benen uppdragna, datorn balanserad någonstans mellan låren och magen, skriver, rör om i julgröten och har koll på bröd som snart är färdiga i ugnen.

Sociala medier svämmar över av glittriga granar, lysande stjärnor, fint inslagna paket och mat. Stressade multitaskande ofixade människor håller sig utanför bildflödet.

Mörkt ute fortfarande, stilla på det där sättet som det blir i städer på helgdagar.

För exakt en vecka sedan var jag i Berlin. Snabbesök med falafel, snöfall från grå himmel, sejdelöl, billiga kläder, punkkonsert mitt i natten i lägenheten över gatan, turkiskt kaffe, julblingade gator och torg. Tredje advent. Ett år efter lastbilsattacken mot julmarknaden vid Gedächtniskirche, Chanukka med stor menorah vid Brandenburger Tor, tidig morgonvandring genom förintelsemonumentet. Julmarknaden vid Gedächtniskirche var i full gång. Liksom vid Alexanderplatz och Potsdamer Platz. Polisbevakning och avspärrat runt den gigantiska sjuarmade ljusstaken. Tystnade och stillhet i gångarna mellan cementblocken i minnesmonumentet.

För berlinborna måste erövra julmarknaden igen. Måste gå ut och huttrande stå och dricka Glühwein, prata, umgås, köpa korv, surkål och julkaka. Måste ha en jättemenorah mitt i regeringskvarteret, mitt bland alla turister. Och måste ha en stor minnesplats över de judar som dödades under förintelsen. Det finns inga alternativ om de vill fortsätta leva i en öppen, levande, mångfacetterad stad.

Igår fick ena sonen nyckeln till sin första lägenhet. Äldst med en minut, först att flytta hemifrån. Stolar, porslin, täcken, lampor i en växande hög i hörnet av biblioteket under veckan. Nu ivägfraktade till studentkorridoren i ett första lass, i morgon dags för nästa.

Brorsan dammsuger Hemnet. Jämför, räknar, drömmer. Kan välja mer kritiskt - har mindre bråttom och en vettig inkomst - men är definitivt på väg även han.

December, mörkt och ganska kallt. Åker riktigt tidig buss varje morgon, skriver hela vägen eftersom jag har fått överta en iPad av sonen F. Ser fram emot den halvtimmen varje dag. Alldeles tyst och kolsvart på övervåningen i expressbussen förutom läslampan ovanför mitt säte och det lätta klickandet från tangentbordet. Ingen internetuppkoppling, inget annat som distraherar. I stort sett klar nu med ett manus som jag har jobbat med i många år, och det känns både som en enorm lättnad och ganska skrämmande. Fixar till, knyter ihop, rundar av. Börjar försiktigt tänka lite nytt.

Har som alla andra följt metoo-inläggen, uppropen och debatten. Det har varit så många historier från så många olika branscher och ingenting förvånar mig. Det skrämmer och äcklar, gör mig arg och ledsen. Men förvånar inte alls. Oavsett sammanhang tror jag att det händer de flesta flickor, tjejer och kvinnor så många gånger att de knappt orkar minnas. Det händer i skolan, på universitetet, i arbetslivet, på krogen. I låglöneyrken, i kreativa yrken, bland chefer, på verkstadsgolvet, i näringslivet, på institutioner. Över allt, hela tiden. Värsta läsningen var inte oväntat under hashtaggarna utanskyddsnät och intedinhora.

Är oerhört skönt att inte ha varit inbjuden på kulturklubb eller hängt i kretsarna runt några kulturprofiler. Allt helt enkelt inte ha stått i beroendeförhållande till män med makt i branschen. Samtidigt är det också resultatet av att jag hela tiden har varit vaksam. Undvikit vissa sammanhang, tackat nej till vissa saker, tänkt strategiskt istället för att låta mig smickras och bländas av komplimanger eller framgång. För de finns ju överallt och hela tiden. Män som håller armen om, män som måste komma onödigt nära, män som tar på en, män som ger tvetydiga komplimanger och kommentarer. Nästan alltid subtilt - så att man är överkänslig om man säger ifrån. Som markeringar, som ett sätt att förminska och ifrågasätta.

Hösten 2017.

Hösten då nazister organiserade sig för att marschera genom Göteborg.

Hösten då spansk polis gick till våldsamt angrepp mot folkomröstande katalaner, då regionparlamentet utropade Kataloniens självstyre och regeringen i Madrid bara några timmar senare avsatte den katalanska regionregeringen och upplöste parlamentet.

Hösten då en 64-årig amerikan barrikaderade sig med 23 vapen på ett hotellrum i Las Vegas, pricksköt genom sitt fönster och dödade ett sextiotal personer, skadade över femhundra.

Hösten då IS självutropade huvudstad Raqqa föll.

Två dagars fortbildning om obefintlig impulskontroll, beteendestörningar, luststyrdhet, depression, ångest och bekymrande skolfrånvaro. På tåget hem från Stockholm kliver en tjej i tjugoårsåldern på som uppvisar det mesta av det som teoretiserats av psykologer, kuratorer och skolledare under dessa dagar. Hon pratar i telefonen hela tiden, kommenterar högljutt sitt eget beteende och allt annat smått och gott som rör sig i huvudet.

Fan, jag har ju egentligen inte biljett till det här tåget ... nä, ett senare tror jag ... eller buss ... JAG vet inte ... men jag SKA i alla fall åka med .. nu tar jag av mig mössan och jag har mössfrisyr hahaha ... nu tar jag av mig jackan det gör jag alltid på tåg ... undrar hur många tatueringar jag har egentligen ... en två ... tolv ... men de är fula.

Hon lägger på en stund, tar ett par selfies, med och utan mössan, öppnar en öl, sedan en till och en tredje direkt efter den. Ringer upp någon igen.

Ja nu har jag suttit här och SMUTTAT på några öl i en timme så jag är SALONGSBERUSAD ... mmm, jag har en kvar men jag är så jävla sugen så jag tar den också nu ... (öppnar den fjärde ölen och dricker en stund parallellt ur två burkar) Alla andra här bara efterblivar sig ... det är bara jag som, du vet, plattar håret, knäcker några öl, lever lite ... öööh, nu börjar jag känna igen mig ... det är ju ... eh ... öschöta ... öschöta ... du vet, öschöta fitt ... äh, jag vet inte vad det heter ... fan va bögigt ...

Pendlade själv mellan att tycka att det ändå är en liten aning befriande med en tjej som beter sig som en störig grabb, medvetenheten om alla grundfunktioner som hon faktiskt saknar och vad det måste innebära för henne, och att bara rulla med ögonen mentalt för att hon är så jobbig.

Förra helgen brittsommarsöndag. Fotbollsderby i Stockholm. Satt i tunn tröja med solen i ansiktet och svarta Gucciglasögon. Klarblå himmel, grönvita flaggor och stortifo, bengaldoft över arenan, talkörer och sång. Full av förväntan, glädje och nervositet.

Idag brittsommarlördag och SHL-premiär. Inte på plats i Karlstad, utan tittar på tv:n med solblänk i skärmen och spelovana ögon. Är så varje höst och vår när man går från fotboll till hockey, från hockey till fotboll. Tar några matcher att vänja sig vid matchstruktur, tempo och spelarnummer.

Trots två helger i rad med 17-18 grader i luften kryper hösten allt närmare. Mörkret ligger kvar lite längre för varje dag, luften har kyliga stråk, blir råkall framåt kvällarna, solljuset är inte längre skarpt utan mjukt och gulaktigt. Mättat.

Även om jag alltid har älskat hösten tar årstidsväxlingen emot. Mer och mer för varje år. Tittar avundsjukt på vänners uppladdade bilder från sena semesterresor, drömmer om bad och långa varma sandstrandsdagar.

Vet att jag egentligen älskar gula löv, krispig hög luft, mörka kvällar med spöregn och levande ljus, att kunna ha min höstparkas, stickade tröjor och kängor igen, att det finns svenska äpplen, kantareller och solgula satsumas. Ser fram emot höstfilmer som The Square och It.

Lyssnar på Magda Gads sommarprat när jag springer den här morgonen. Egentligen är det ingen bra löptur. Eller förutsättningarna för den är i alla fall usla. Har en skadad lårmuskel och ett ömt knä. Krämar på tjockt med liniment, sätter på olika stöd tills lår- och knäregionen ser ut som på en hockeyspelare, haltar ut som Quasimodo, men glömmer allt det i samma stund som Magda Gad börjar prata. Springer i nittio minuter utan att tänka på min kropp överhuvudtaget.

Magda Gad berättar om människor och platser hon mött som krigskorrespondent, om historier som är för hemska för att få återberättas i Sveriges Radio. Hon får mig att skämmas över hur introvert jag har varit den här sommaren. Hur jag mest har tänkt på mitt eget skrivande och läsande, bad, sol och värme, god mat och träning.

Ibland är det säkert så för alla att man inte riktigt orkar vara så engagerad som man helst skulle vilja. Att man ser saker som man reagerar på, men inte förmår ta tag i. Har många människor i mina flöden på olika sociala medier som är så otroligt och fantastiskt engagerade - flera som jobbar på olika sätt för ensamkommande och nyanlända, Simon Häggström som arbetar med brott som rör människohandel och prostitution, Linnea Claesson outtröttligt synliggör och bemöter sexuella trakasserier och näthat för att bara nämna några. Människor som ger mycket av sin tid och offrar sin egen personliga bekvämlighet för att synliggöra och motverka problem, orättvisor och rena brott.

Hur som helst återuppväcker Magda Gads sommarprat konkreta frågor. Egentligen inte frågor som hon ställer, men enkla frågor som är tydligt kopplade till många diskussioner och händelser som har präglat den här sommaren.

Vad är en en tillräcklig anledning att fly sitt land? Att man inte kan äta sig mätt? Inte kan försörja sig själv och sin familj? Inte har tak över huvudet? Lever i ständig rädsla? Inte får uttrycka sig fritt eller läsa vad man vill? Inte älska den man vill? Att man trakasseras och hotas? Att man utsätts för våld? Att man blir fängslad och torterad? Att en nära anhörig blir hotad, misshandlad, fängslad, dödad? Att man förnedras fysiskt och/eller verbalt? Att man utsätts för saker som en krigskorrespondent inte får berätta om i Sveriges Radio för att det är för obehagligt att lyssna på?

När jag var fjorton-femton år talade Olof Palme i Almedalen, precis som han hade gjort varje år sedan 1968. Eftersom vi bodde i en stuga utanför Slite den sommaren ville min mamma absolut åka in till Visby och lyssna. Efter att Palme hade talat klart traskade mamma fram till honom, bytte några ord, tog i hand. Själv tyckte jag att det var rätt pinsamt, stod kvar i bakgrunden, bevittnade mötet mellan väljare och partiledare/statsminister på avstånd.

I år tillbringade jag sista juniveckan i Visby, hade noggrant planerat att resa hem i god tid innan cirkus Almedalen började dra in över ön. Min sista runt-Visby-och-ut-till-Snäck-löptur för den här sommaren kantades av avspärrningar, scenbyggen, terrorsäkra cementblomlådor och NMR-debatter.

Så här i backspegeln uppskattar jag verkligen det ursprungliga Almedalskonceptet. En partiledare som brukade semestra på Fårö, en sommarkväll, ett tal. De senare årens Almedalsveckor är däremot något helt annat. Åtta partier, nästan fyratusen evenemang, 1863 unika arrangörer 2017.

Självklart förstår jag varför människor vill vara en del av Almedalsveckan. Tjusningen i att politiker, myndigheter, organisationer, företag, föreningar och media möts, nätverkar och umgås på en begränsad yta och under trevliga, relativt avspända förhållanden är lätt att se. Känslan av öppenhet och möjlighet att påverka. Under åtta dagar finns obegränsade mängder information, seminarier, makthavare och mingelmöjligheter innanför ringmuren.

Men det är också där paradoxen ligger. Att Almedalsveckan idag, trots alla goda demokratiska ambitioner, inte längre är den bästa arenan för möten och dialog. Att den exkluderar med än inkluderar. Att hur man än vänder och vrider på situationen så är det en dryg vecka där en utvald mängd människor får samtala, diskutera och mingla med varandra, medan vi andra får betrakta delar av detta på sociala medier, tv och i tidningar. Är man på plats känns Visby denna vecka som världens nav, annars blir den mest en uppvisning i retorik och mediestrategi. Så frågan idag, när hashtagAlmedalen börjar fylla Twitterflödet, när kvällspressen, radio och morgon-tv livesänder, är väl ändå vad vi egentligen ska ha Almedalsveckan till. För Almedalen är en mötesplats för människor som redan har makt och inflytande, möten som säkert kan göra skillnad inom olika områden, men som i många fall inte gör det. Den kostar också många skattemiljoner som i vilket fall borde stå i proportion till den nytta veckan gör.

Studentfirande i fredags. Vita mössor, klänningar, kostymer. Unga ansikten, glädjeskrik och skratt, men också mycket tårar.

I takt med årets studentvecka har jag läst om Curtis Sittenfields Prep för fjärde, eller kanske till och med femte, gången. Prep som handlar om Lee Fiora. 14 år gammal och lockad av glansiga broschyrer med bilder på höstgula träd och jämnåriga i stickade tröjor när hon börjar på privatskolan Ault. Ett val som hon gör mot sina föräldrars önskan, mot de traditioner och förväntningar som finns i South Bend, Indiana, där hon vuxit upp, mot hela hennes medelklassbakgrund. Självklart passar Lee inte in, självklart får hon svårt att hävda sig i konkurrensen, både akademiskt och socialt. Så Lee parallellexisterar. Rör sig i utkanterna, observerar, reflekterar. Lär sig allt mer om den miljö hon befinner sig i och de människor som finns omkring henne, fattar beslut efter beslut som stegvis ändå gör henne mer lik sina skolkamrater. Hon blir delvis medveten om sig själv, men framför allt om de koder och det sociala spel som åtminstone i en utomståendes ögon kan få henne att slutligen passera som en Ault-elev.

Man kan så klart distansera sig, göra sig rolig, raljera, vara lite föraktfull. Både gentemot romanens Lee och nittonåringarna med vita mössor som sjunger, hoppar och skriker. Känslan av utanförskap, önskan att passa in, prestations- och separationsångesten, sorgen över att en period i livet för alltid är över, livsglädjen, den vacklande självbilden och förväntan (eller oron) inför framtiden ses på något sätt som lite mindre viktiga när de upplevs och uttrycks av tonåringar. Blir tonårsproblem. Något som inte är på riktigt, som går över, som bara är en fas. Som är överdrivet, överdramatiskt, onödigt högljutt. Och som i jämförelse med vuxnas upplevelser, känslor och problem inte är lika äkta eller relevant. I bästa fall ja-ja-skakar de vuxna mest på sina huvuden, ler lite, fortsätter vidare medan nittonåringarna sjunger, tutar och dricker sig igenom den enda vuxenriten som erbjuds dem.

Tidigare i veckan publicerade Ann Heberlein ett inlägg om politik (eller snarare en egen nyväckt politisk insikt) och problemet som hon anser uppstår om kärlek och godhet blir centrala i det offentliga samtalet och framför allt i politiska beslut. Jag hade svårt att se syftet med inlägget, mer än att det som sagt var någon slags politisk deklaration, men rent generellt uppfattar jag människors godhet som ett väldigt litet samhällsproblem. Om alla människor tänkte och gjorde gott skulle tvärtom många samhällsproblem helt enkelt försvinna. Människors själviskhet, brist på empati, okunskap och trångsynthet gör betydligt mer skada - i verkligheten, i samhällsdebatten och i politiska beslut.

Den banala ondskan skrämmer mig mycket mer än den så kallade banala godheten, men i den debatt jag sporadiskt följde under veckan var inte heller ondska det begrepp som presenterades som godhetens motpol. Det var istället förnuft, fakta, obekväma beslut och gemensamt ansvar. Och när godhet, eller snällhet, reduceras till något känslostyrt, kaotiskt och ogenomtänkt blir den så klart svårare att stå upp för och försvara på ett övertygande vis.

Maj. Finaste tiden. Kvällar med vemodsblå himmel. Rosa blommor på japanska körsbärsträd. Magnoliakronblad, skimrande som pärlemor och porslin. Koltrastkvitter, duvkutter.

Maj, som en puls i blodet, en sten i magen. Allt man vill hinna. Allt man vill känna. Allt man vill och måste göra.

Ljuset som slukar mörkret, minut för minut, dag för dag. Köper svarta Gucci-glasögon. Dyrare än jag någonsin haft förut. Täcker halva ansiktet.

Jobbar jobbar jobbar. Tänker jobb, lever jobb, andas jobb. Försöker hinna läsa, springa, dricka kaffe i solen, njuta. Påminner mig själv om att det är NU, precis nu, som är den tiden som jag längtar efter varje dag under resten av året. Lyckas ibland, korta stunder, oftast inte.

Har alltså ännu inte lärt mig. Hoppas ändå att jag någon gång gör det. Lär mig att stanna upp, låta ögonen fyllas av solljus, knoppar, skir grönska, citronfjärilar och vattenglitter, andas in lukten av vårregn och nytt gräs, vila i sinnesintrycken utan att hela tiden bara skynda vidare och vidare.

Planen för den här helgen har sedan ett par veckor tillbaka varit folkfest. Dricka öl på Medborgarplatsen (i solen så klart), gå bland grönvita flaggor över Skanstullsbron, titta på fotboll i eftermiddagssolen, ta sig hemåt med segerglädje i magen.

Förmodligen blir det också så. Alltså en öl på Medis eller i närheten, marsch längs Götgatan och över bron, fotbollsmatch. Till och med sol och sexton grader, lovar SMHI. Men ändå blir det ju inte alls samma sak. För det är så terror gör. Trasar sönder, dödar, skrämmer, förstör. Slår blint och orättvist. Sår oro, misstänksamhet, rädsla och hat. Gör att folkmassor plötsligt känns som ett hot.

Vem kan, eller ens vill, njuta av uteserveringar, tjugo-tjugofemtusen personer på gatorna och en trång läktare efter att ha sett bilder och filmklipp från Drottninggatan i fredags?

Och hur gör man för att ändå inte låta rädslan och oron ta över? För att inte bli paranoid och ångestfylld? För att förhålla sig med respekt för och hänsyn till de drabbade samtidigt som man återerövrar livet och de offentliga ytorna?

Satt ute större delen av dagen igår. Skrev lite, läste lite, drack kaffe. Vände upp ansiktet mot solen då och då, blundade mot ljuset. Sov oroligt på natten. Kände lättnaden som en drog i kroppen när porten smällde igen, nyckeln sattes i låset och sönerna kom hem framåt halv fyra på morgonen efter utekväll på Ågatan. Vilade i det tills det var dags att gå upp. Att alla var hemma och mådde bra.

Tycker så mycket om den tidiga våren.

Ljuset som kommer med jättekliv, knoppar, snödroppar och tussilago, hockeyslutspel och premiär för fotbollsallsvenskan med skymningsblå kvällar på iskalla arenor.

Rent sportsligt är det verkligen julafton. Varannandagshockey med snabba, hårda, kniven-på-strupen-och-vinna-eller-försvinna-matcher. Däremot ogillar jag starkt det ogenerade vinsttänket hos SHL-klubbarna. Känslan av att pengar alltid går före hjärta, känsla och lojalitet. Att slutspelstillägg på säsongskort i klacken kostar hela studiebidraget för en sjutton-artonåring och i värsta fall kan bli max två hemmamatcher. I den bästa av världar skulle de trogna supportrarna, de som går på alla hemmamatcher och många bortamatcher i grundserien, ses som en värdefull tillgång. En engagerad publik som kan hockey och brinner för sitt lag kan bära fram spelarna och skapa slutspelsstämning på ett helt annat sätt än klappor, reklamjinglar, jumbotronbildspel och maskotlejon.

Bevakar just nu också biljetter till den allsvenska premiären första helgen i april. Biljettrycket och förväntningarna är nästan som inför en unik Sverige-spelning av en världsartist. Har själv satt larm på telefonen så att jag kan gå in exakt den minut de släpps för att få en plats på Östgötaporten där Hammarby spelar säsongens första match. Ändå är jag redan nu stressad över att jag förmodligen inte kommer att hinna få tag i mina två borta-sitt-biljetter.

I kursen Att skriva filmmanus gör jag precis min näst sista uppgift. Alternativ dramaturgi, sju minuter om grabbig våldskultur. Jobbar med att fånga situationen och känslan mer än att förklara och moralisera. Tror egentligen inte att det är mer komplicerat än en längtan efter starka känslor - spänning, kärlek, gemenskap, hat, smärta - en hel del alkohol, vi-mot-dom-situationen. Gestaltar det också så. Utan förklaringar bakåt, utan ånger och ångest, utan någon utlösande orsak. Får återkopplingen "du bör själv ta ställning" på mitt manus. Undrar: måste jag verkligen det?

Februarisöndag och går på bio för första gången på länge. Ser Trainspotting 2.

Vi är nio personer i salongen, tre går efter halva filmen. Vet inte varför. Kanske förväntade de sig något helt annat, eller så var det för mycket våld eller sex eller droger eller alltihop.

Hur som helst. Trainspotting 2 bygger på att karaktärerna har blivit tjugo år äldre. Renton-tjugo-nånting har blivit 46, återvänder till Edinburgh och söker upp gamla vänner och bekanta. Ängsliga godhjärtade Spud med alla sina svagheter som alltid ställer till det för honom, Sick Boy som fixar och trixar och plöjer fram genom livet med samma rastlösa energi som alltid, våldsamma labila Begbie med noll impulskontroll. Lite grann känns det som att stöta på gamla småjobbiga kompisar från förr. Lätt bedagade och småslitna beter de sig exakt som förväntat, vilket både kan kännas bra och störande.

När man själv tillhör samma generation som Renton, Sick Boy och Spud är det lätt att identifiera sig både med deras hedonistiska ungdoms-jag och med deras desillusionerade medelålders-jag. Kan man inte göra det tror jag att intrigen blir rätt tunn. De tre vårdar minnet av sin ungdom - människor, platser, händelser, musik, relationer, känslan av sig själva som barn-tonåringar-tjugoåringar. Veronica, Sick Boys "flickvän", som själv fortfarande faktiskt är ung, reduceras däremot till att vara deras publik, den som reflekterar deras känslor och självbilder istället för att leva ut sin egen livshunger och zeitgeist.

Nostalgi? Absolut. "You're a tourist in your own youth," säger Sick Boy, numera Simon, till Renton, och när de tänker tillbaka har även ganska mörka minnen ett slags försonande skimmer. Och precis som i riktiga livet är det rätt roligt med alla de där kommer-du-ihåg-grejerna. Ja, jag kommer ihåg musiken. Jag kommer ihåg modet och frisyrerna. Jag kommer ihåg när man rökte på pubarna. Jag kommer ihåg fotbollsspelarna. Jag kommer ihåg referenserna, tidsandan, hur människorna pratade, rörde sig, dansade.

I veckan skrev några av landets lokaltidningspublicister en gemensam debattartikel om vikten av att källkritik undervisas i skolorna. Förslaget var att källkritik ska bli ett eget ämne, helst redan från lågstadiet.

Själv har jag i stort sett ingen erfarenhet av grundskolan, men däremot många många års erfarenhet av gymnasieskolan och gymnasieelever.

På gymnasiet ingår källkritik och källkritiskt tänkande i flera gymnasiegemensamma kurser. Svenska, historia, samhällskunskap och naturkunskap är exempel på ämnen med delkurser där hantering av källor och källkritik återkommer som en röd tråd. Vi lär elever att söka, samla, sovra och sammanställa information. Att referera och citera. Att källhänvisa korrekt. Att granska och värdera källor. Att använda olika referenssystem. Problemet är inte att eleverna får för lite källkritik i skolan. Problemet är istället att källkritik blir något som bara finns i skolan. Att begreppet "källkritiskt tänkande" är ett nödvändigt ont för att nå målen och få godkända betyg i ett antal kurser, men inte alls något som eleverna upplever att de har glädje och nytta av utanför skolans väggar.

För dagens unga lever i ett samhälle där människors känslor och åsikter värderas lika högt som rena fakta. De lever i ett samhälle där man kan optimera sökträffar, där de som har högsta makten i världens största demokrati talar om "alternativa fakta", där nyheter har twitterformat och saknar djup och analys, där hastighet går före konsekvenstänk, där klickmonster skapas och korta klipp, tagna ur sina sammanhang blir virala.

Unga människor behöver vuxna omkring sig som ifrågasätter information, åsikter och nyheter, som reflekterar och analyserar. Vuxna som inte hetsar och hatar, som inte är likes-ängsliga och inte delar dumheter på sociala medier. De behöver ett samhälle som inte bygger på irrationella känslor och upplevelser, utan premierar det gedigna, kloka och genomtänkta.

Idag installeras en president som hytter med pekfingret åt journalister på presskonferens. Som vägrar att svara på just deras frågor. Som leker maktlekar, använder härskartekniker. Som uttalar sig öppet kulturfientligt, som har sagt sig vilja begränsa yttrande- och tryckfriheten. Som helst argumenterar med värdeord, med guilt-by-association, genom att förlöjliga och förminska. Som hellre kommunicerar med sitt eget Twitterkonto än i granskande intervjuer av oberoende media.

En president med direkt makt över drygt 320 miljoner människor, med indirekt makt över en hel värld.

Tänker på hur svårt det är att få igenom positiva konstruktiva förändringar, att verkligen satsa på de svaga, medellösa, marginaliserade. Men mest på hur snabbt det går att inskränka, krympa, strama åt.

Första känslan är:

No Fun

I skolans värld jobbar man alltid mot olika mål - mål för verksamheten, mål för undervisningen, mål för eleverna. En period pratades det mycket om SMARTA mål, alltså mål som är specifika, mätbara, accepterade, realistiska, tidsbegränsade och attraktiva. Arbetsskadad som jag är tänkte jag därför sätta upp ett antal nyårsmål för mig själv istället för att ge nyårslöften. Egentligen vet jag ju att nyårslöften bara är att jinxa sina ambitioner och drömmar, men grejen med SMARTA mål är just att de verkligen ska vara tydliga och nästan omöjliga att inte uppnå om man formulerar dem väl och väljer rätt metoder för att nå dem.

Så - mina SMARTA mål för 2017 är:

- Konsumera betydligt mindre. Inte surfa på klädsajter, inte klicka hem sånt-som-jag-tror-att-jag-kanske-behöver-nån-gång-i-en-eventuell-framtid, inte plocka åt mig roliga saker i vanliga klädaffärer. Undantaget är böcker och ett par riktigt bra löpskor en gång i halvåret.

- Lägga en timme varje dag på mitt eget skrivande.

- Lyssna bättre på mitt eget hjärta och min egen hjärna istället för att försöka koda av vad andra kanske tycker, tänker, känner och vill. Säger hjärtat att något är bra och hjärnan att det är klokt räcker det så.