Bloggen

This is some blog description about this site

Till yttermera visso

Att inte ha en oläst bok, eller åtminstone en ny morgontidning, till frukost är ungefär lika illa som att inte ha ett par muggar riktigt starkt kaffe. Alltså plundrar jag min bokhylla på något som åtminstone känns något så när oläst ( och som passar när man har firat studenter två dagar i rad, suttit uppe och tittat på fotboll, ätit buffé och druckit vin, blivit skyfallsblöt och solstekt, balanserat omkring i obekväma kläder och skor - det vill säga något väldigt lättläst ) och hittar en av mina gamla Maria Lang-deckare.

Miljön är lätt att identifiera sig med: svensk försommar och midsommar på landet. Intrigen enkel: sex personer ska bo tillsammans i ett par ödestugor mitt ute i ingenstans, plötsligt får den ena efter den andra besked om att de måste lämna stället, kvar blir den ensamma kvinnan och hennes barn ... På närmaste avstånd finns bara hemlighetsfulla grannar. Och en främmande man.

Men sedan är det ju resten. Karaktärerna och språket. Det som gör hela boken och som gör mig vemodig, för den sortens personer och det tonfall som finns här skulle aldrig kunna bära en deckare idag. Där finns inga sadistmördare, inga kriminella gäng, inga vapen, inga droger. Inga trötta poliser, inga trasiga tonåringar, inga misshandelsscener, inget attitydsnack. Det finns en historieprofessor, en universitetslektor, en nydisputerad litteraturvetare, en operasångerska, ett barn och en chef för riksmordkommissionen som röker pipa. Det finns ett mord som var ett misstag, som skedde i stridens hetta mellan två kärleksrivaler. Språket är då och då kryddad med litterära citat och referenser, till exempel till En midsommarnattsdröm och Macbeth. Personerna packar ner yllebyxor, köttkonserver och myggolja, de säger på ett naturligt sätt saker till varandra som "det tycker jag är ett makabert ord", "oförutsedda kalamiteter", "Björn-Erik kör opp på velocipeden vareviga dag", "Jestanes, är ni redan här ..." och "till yttermera visso".

Man ska inte säga att det var bättre förr, för det var det ju inte, men det var åtminstone var lite stillsammare på många sätt. Boken är från tidigt sextiotal, och när jag läser den tänker jag på ett minne från samma tid som min mamma brukar berätta. Hon åkte tåg med Hammarbys A-lag till deras bortamatch mot Degerfors, och med i vagnen var Nacka Skoglund, förmodligen nyss hemkommen från Italien. När tåget stannade vid stationen i Degerfors tog spelarna sina väskor, klev av på perrongen och begav sig till Stora Valla. Några nyfikna mötte väl upp för att ta sig en titt på landslagsstjärnan men mer än så var det inte.

Igår genomfördes en grönvit invasion av Degerfors, 1000 bajensupportrar i ett chartrat tåg. Hammarby vann matchen efter att fd Degerforsspelaren Lallet satte 1-3 åt Bajen i övertid. "Idrottssagakänslor," skriver SR Värmlands-reportern.

Fortsätt läs mer
  1312 Träffar
  0 Kommentarer
1312 Träffar
0 Kommentarer

Närsynt detaljseende

Sitter och går igenom en engelsk manusöversättning, sista korrekturet till en historisk text. Är inte mitt manus, inte min översättning, jag bara granskar och finslipar i dialog med författaren.

Fastnar efter ett tag i ett närsynt detaljseende med verbformer och prepositioner, medeltida beteckningar och släktskapsbeskrivningar. Är egentligen inte så intresserad av språket på det sättet utan mer av de helheter man kan skapa med det. Uttryck. Tolkningsmöjligheter. Stämningar. Associationsöppningar. Rytm. Tonfall.

Är van vid att ha kontroll på språket, behärska mina uttryck, kunna leka med nyanser, både på svenska och engelska. Att tolka någon annans röst genom ett filter av en första översättning är något helt annat. Kräver mer av objektiv precision, samtidigt en öppenhet för den andra personens tonfall.

Sista korrekturet innan tryckning är alltid något speciellt. Slutgiltigt. Adrenalinpåslaget kommer smygande, skärper sinnena, trots att det egentligen bara handlar om att hitta de sista korrekta uttrycken, konsekvenskolla.

Några timmar till, sedan endorfinlugnet efter att de sista korrigeringarna har gått iväg.

  1042 Träffar
  0 Kommentarer
1042 Träffar
0 Kommentarer

Man låter pendeln slå över

Vissa dagar ligger livets poler extra långt ifrån varandra, och själv svingas man emellan i alltför högt tempo. Höga glada spontanskratt, sving, kallsvett och darrande fingrar. Behov som aldrig blir sedda, sving, krav som är omöjliga att uppfylla. Vrede som okontrollerat flyter in och ut i sommarblå ögon. Kontakt, sving, tystnad. Rapport om sexualiserat våld mot kvinnor i krig, sving, samhällsvetenskapliga metoder och teorier.

Nej, svingar inte tillbaka dit, inte än. Stannar kvar. Statistik över kvinnor och barn som utsatts för våldtäkter och sexuella övergrepp som ett terrormedel mot civilbefolkningen i Darfur. Långt borta, ändå närvarande.

Vrede. Kallsvett. Tystnad. Orimliga krav och osedda behov. Pendeln stannar i fel läge. Påminner mig om när jag jobbade med Till Hemlandet. Och alla frågor jag har fått om just det. Hur kommer du på såna saker? Kan man fantisera ihop sånt?

Man låter pendeln slå över ett ögonblick. Öppnar ögonen. Öronen.

  1034 Träffar
  0 Kommentarer
1034 Träffar
0 Kommentarer

Prioriteringsstatistik

Prioriteringsordning denna vecka:

1-19 lönearbete och uppgifter / åtaganden utifrån andras förväntningar

20-29 övriga yttre deadlines

30-37 träning

38-48 matlagning och praktiskt lägenhetsunderhåll

Fortsätt läs mer
  976 Träffar
  0 Kommentarer
976 Träffar
0 Kommentarer

Pump up songs

Idag är det en fin sommarsöndag med nästan överdrivet frodig natur. Både hägg och syren, blommande fruktträd, långt gräs fullt med lysande maskrosor, vita svanar, ett kanadagåspar med sju ungar omkring sig. Marscherade fram genom allt detta vackra med mobilen en decimeter från näsan och hörlurar hårt intryckta i öronen.

Har nämligen kapitulerat för teknikens möjligheter och äntligen skaffat eget spotifykonto istället för att genera barnen genom att lägga in mina spellistor på deras. Tänkte: nu ska jag göra det lätt för mig själv, jag vill ha skrivmusik med energi, beslutsamhet, självförtroende, helst utan alltför många personliga minnen. Okomplicerat.

Googlade på hockey anthems, dressing room pump up songs och började helt enkelt samla gammal techno plus lite annat smått och gott som passar tempo- och tidsmässigt: Are you gonna go my way - Elektro Remix, Scooter, Chemical Brothers, Kernkraft 400, 2 Unimited, Public Enemy, Prodigy ...

Så hej då blandbandsnostalgi, välkommen en lista som jag garanterat inte har lyssnat på förr.

  950 Träffar
  0 Kommentarer
950 Träffar
0 Kommentarer

Soundtrack

När jag var tonåring älskade jag blandband. Kanske är skillnaden mellan blandband och spotifylistor egentligen inte så stor. Man väljer helt enkelt ut musik som passar olika tillfällen, olika människor eller olika perioder i ens liv. Men blandbanden var så fysiska. Någon hade suttit med sin skivspelare, letat fram lp-skivor och singlar, valt ut låtar, satt ihop dem till en helhet. De tog tid och engagemang att göra, bekräftade och stärkte relationer, gjorde att man kunde sprida musik som bara fanns i begränsade upplagor, som man inte kunde hitta hemma i Nyköping. Många blandband älskade jag sönder, fick till slut dra ut ett trasigt trassel ur stereons kassettlucka.

För att kunna skriva behöver jag också musik. Varje bok har sitt soundtrack som har följt med den genom hela manusstadiet, ett soundtrack som anger stämningen, tempot och rytmen i innehåll och språk. Det behöver absolut inte vara musik som jag tycker om eller som jag lyssnar på i vanliga fall, den ska egentligen bara hjälpa till att ställa om hjärnan, byta värld.

Svart dam föddes till Eminem's The Marshal Mather's LP och Marilyn Manson's Holy Wood. Ungefär halvvägs igenom bytte jag till Lou Reed's Perfect day, föreställde mig scenen i Trainspotting när Renton tar en överdos hos Mother Superior och faller baklänges, genom mattan, genom golvet, och Nick Cave's Murder Ballads.

Till Hemlandet skrevs med Rammstein i bakgrunden, hela Sehnsucht och hela Mutter, varannan gång, timme ut och timme in.

Skärvor av himlen hade inte samma markerade rytm som de andra, ackompanjerades av White Stripes' Elephant och Queens of the Stone Age's Songs for the Deaf, enkelt och lättlyssnat, rak prosa. Då och då t.A.T.u. Bara för att.

Fortsätt läs mer
  951 Träffar
  0 Kommentarer
951 Träffar
0 Kommentarer

Just idag

Just idag är jag kanske inte så stark som jag skulle vilja vara, men kanske ändå på ett sätt starkare än jag trodde i morse. Ibland tvingas man att tänka om, omvärdera det man har tagit för givet, se saker annorlunda än man brukar.

Igår betraktade jag en sluttande överläpp, rastlösa ögonkast, uttråkat kroppsspråk och tolkade dem som fientlighet. Fientlighet berör på ett märkligt sätt. Försvagar, skaver, provocerar. Gör ont.

Idag har jag sett värme i ögon som lyser upp av gemensamma minnen, rosiga kinder och ett leende som tar över hela ansiktet när en person har nått sitt mål med en marginal som ingen vågat drömma om. Jag har fått oväntade kramar, känt stillheten lägga sig i ett oroligt rum.

Värme, glädje och stillhet behöver inte ens tolkas. De ger kraft direkt, utan omvägar. Adrenalinpåslaget avtar långsamt, försvinner till slut helt. Just idag är jag så stark som jag faktiskt kan vara och det känns rätt bra.

  1067 Träffar
  0 Kommentarer
1067 Träffar
0 Kommentarer

Ja! Eller ... kanske ... Nää?!

Har haft svårt med inspiration den senaste tiden. Inspiration att sätta mig ner och börja skriva, inspiration att bearbeta och utveckla det jag redan har påbörjat, inspiration att hitta på nytt.

Jag vet varför. När man har alltför mycket i sin vardag som man måste planera, strukturera och organisera, uppgifter som aldrig tar slut, så kvävs allt som har med kreativitet att göra sakta men säkert. Fantasin behöver lite näring och uppmuntran, helt enkelt.

Hur som helst var jag på afterwork med två kollegor i förrgår. Vi pratade om veckan som hade gått och kom sedan in på en händelse som ligger lite längre fram i tiden. Den här händelsen visade sig vara ganska svår att föreställa sig så istället började vi skämta om den, skruva till den, skapade snabbt ett helt nytt scenario med före-under-efter. Vi pratade i munnen på varandra, skrattade mycket, hade rätt roligt i ett par minuter, men viftade sedan bort den, eftersom den blev rätt svart och galghumoristisk.

När jag gick hem hade jag i stort sett glömt bort alltihop, men lite senare kom den där påhittade scenen tillbaka till mig, och jag insåg att den egentligen, i lite bearbetade form, var precis vad jag behövde till en historia som jag har skissat på under en längre tid, men inte hittat någon bra utgångspunkt för.

Ja! kände jag för första gången på ganska länge. Eller ... kanske ... ( där någonstans hann förnuftet ikapp och började dra i mig, försökte påminna om att just nu är det kanske inte en jättebra idé och känns den förresten kanske inte lite nittiotal ) Nä?!

Fortsätt läs mer
  813 Träffar
  0 Kommentarer
813 Träffar
0 Kommentarer

Att skriva om att skriva när man egentligen borde skriva

Det blir rätt ensamt när man går in i en värld som man själv har skapat och ingen annan har någon relation till. Särskilt innan den påhittade världen har börjat växa ut ordentligt, fått någon slags förflutet, en framtid, karaktärer med intressanta relationer.

Att skriva om att skriva när man egentligen borde skriva, är så klart en paradox. När man väl sitter ner med sin laptop borde man koncentrera sig på det man egentligen borde göra, nämligen jobba med sitt manus.

Å andra sidan blir det en startpunkt, en uppvärmning, en passage mellan jag-i-min-lägenhet och den värld som delvis finns på papper, delvis bara inuti mitt huvud. Ett sätt att börja kommunicera de tankar som ska bli till idéer och till slut fullständiga beskrivningar av påhittade människor, miljöer och händelseförlopp.

Att skriva om att skriva som en del av att egentligen skriva. Så är det tänkt.

  1026 Träffar
  0 Kommentarer
1026 Träffar
0 Kommentarer