Bloggen

This is some blog description about this site

Soundtrack

När jag var tonåring älskade jag blandband. Kanske är skillnaden mellan blandband och spotifylistor egentligen inte så stor. Man väljer helt enkelt ut musik som passar olika tillfällen, olika människor eller olika perioder i ens liv. Men blandbanden var så fysiska. Någon hade suttit med sin skivspelare, letat fram lp-skivor och singlar, valt ut låtar, satt ihop dem till en helhet. De tog tid och engagemang att göra, bekräftade och stärkte relationer, gjorde att man kunde sprida musik som bara fanns i begränsade upplagor, som man inte kunde hitta hemma i Nyköping. Många blandband älskade jag sönder, fick till slut dra ut ett trasigt trassel ur stereons kassettlucka.

För att kunna skriva behöver jag också musik. Varje bok har sitt soundtrack som har följt med den genom hela manusstadiet, ett soundtrack som anger stämningen, tempot och rytmen i innehåll och språk. Det behöver absolut inte vara musik som jag tycker om eller som jag lyssnar på i vanliga fall, den ska egentligen bara hjälpa till att ställa om hjärnan, byta värld.

Svart dam föddes till Eminem's The Marshal Mather's LP och Marilyn Manson's Holy Wood. Ungefär halvvägs igenom bytte jag till Lou Reed's Perfect day, föreställde mig scenen i Trainspotting när Renton tar en överdos hos Mother Superior och faller baklänges, genom mattan, genom golvet, och Nick Cave's Murder Ballads.

Till Hemlandet skrevs med Rammstein i bakgrunden, hela Sehnsucht och hela Mutter, varannan gång, timme ut och timme in.

Skärvor av himlen hade inte samma markerade rytm som de andra, ackompanjerades av White Stripes' Elephant och Queens of the Stone Age's Songs for the Deaf, enkelt och lättlyssnat, rak prosa. Då och då t.A.T.u. Bara för att.

Fortsätt läs mer
  871 Träffar
  0 Kommentarer
871 Träffar
0 Kommentarer

Just idag

Just idag är jag kanske inte så stark som jag skulle vilja vara, men kanske ändå på ett sätt starkare än jag trodde i morse. Ibland tvingas man att tänka om, omvärdera det man har tagit för givet, se saker annorlunda än man brukar.

Igår betraktade jag en sluttande överläpp, rastlösa ögonkast, uttråkat kroppsspråk och tolkade dem som fientlighet. Fientlighet berör på ett märkligt sätt. Försvagar, skaver, provocerar. Gör ont.

Idag har jag sett värme i ögon som lyser upp av gemensamma minnen, rosiga kinder och ett leende som tar över hela ansiktet när en person har nått sitt mål med en marginal som ingen vågat drömma om. Jag har fått oväntade kramar, känt stillheten lägga sig i ett oroligt rum.

Värme, glädje och stillhet behöver inte ens tolkas. De ger kraft direkt, utan omvägar. Adrenalinpåslaget avtar långsamt, försvinner till slut helt. Just idag är jag så stark som jag faktiskt kan vara och det känns rätt bra.

  966 Träffar
  0 Kommentarer
966 Träffar
0 Kommentarer

Ja! Eller ... kanske ... Nää?!

Har haft svårt med inspiration den senaste tiden. Inspiration att sätta mig ner och börja skriva, inspiration att bearbeta och utveckla det jag redan har påbörjat, inspiration att hitta på nytt.

Jag vet varför. När man har alltför mycket i sin vardag som man måste planera, strukturera och organisera, uppgifter som aldrig tar slut, så kvävs allt som har med kreativitet att göra sakta men säkert. Fantasin behöver lite näring och uppmuntran, helt enkelt.

Hur som helst var jag på afterwork med två kollegor i förrgår. Vi pratade om veckan som hade gått och kom sedan in på en händelse som ligger lite längre fram i tiden. Den här händelsen visade sig vara ganska svår att föreställa sig så istället började vi skämta om den, skruva till den, skapade snabbt ett helt nytt scenario med före-under-efter. Vi pratade i munnen på varandra, skrattade mycket, hade rätt roligt i ett par minuter, men viftade sedan bort den, eftersom den blev rätt svart och galghumoristisk.

När jag gick hem hade jag i stort sett glömt bort alltihop, men lite senare kom den där påhittade scenen tillbaka till mig, och jag insåg att den egentligen, i lite bearbetade form, var precis vad jag behövde till en historia som jag har skissat på under en längre tid, men inte hittat någon bra utgångspunkt för.

Ja! kände jag för första gången på ganska länge. Eller ... kanske ... ( där någonstans hann förnuftet ikapp och började dra i mig, försökte påminna om att just nu är det kanske inte en jättebra idé och känns den förresten kanske inte lite nittiotal ) Nä?!

Fortsätt läs mer
  799 Träffar
  0 Kommentarer
799 Träffar
0 Kommentarer

Att skriva om att skriva när man egentligen borde skriva

Det blir rätt ensamt när man går in i en värld som man själv har skapat och ingen annan har någon relation till. Särskilt innan den påhittade världen har börjat växa ut ordentligt, fått någon slags förflutet, en framtid, karaktärer med intressanta relationer.

Att skriva om att skriva när man egentligen borde skriva, är så klart en paradox. När man väl sitter ner med sin laptop borde man koncentrera sig på det man egentligen borde göra, nämligen jobba med sitt manus.

Å andra sidan blir det en startpunkt, en uppvärmning, en passage mellan jag-i-min-lägenhet och den värld som delvis finns på papper, delvis bara inuti mitt huvud. Ett sätt att börja kommunicera de tankar som ska bli till idéer och till slut fullständiga beskrivningar av påhittade människor, miljöer och händelseförlopp.

Att skriva om att skriva som en del av att egentligen skriva. Så är det tänkt.

  947 Träffar
  0 Kommentarer
947 Träffar
0 Kommentarer