Bloggen

This is some blog description about this site

puh

Rätt ofta känner jag att jag inte har tid, ork eller möjlighet att följa snabbt uppblossande debatter. Istället får jag försöka rekonstruera dem när det blir en stund över, sätta mig in i argumenten, få en känsla för retoriken, bilda mig en uppfattning. Fördelen med det är kanske att man får en tydligare helhetsbild av problemet och att man själv slipper reagera och agera i affekt. Det mesta är redan sagt när jag något dygn i efterskott får koll på läget. Erfarna debattörer har vridit och vänt på alla fakta, åsikter och känslor, raljerat, kritiserat och briljerat.

Hur som helst har jag nu skummat igenom debatten om kulturmännen, och är återigen fascinerad över hur mycket tid och energi man kan lägga på något ganska självklart. Jo, kvinnor - särskilt unga, vackra och på något sätt utsatta kvinnor - objektifieras alldeles för ofta inom kulturen och även i samhället som helhet. Nej, det är absolut inte bra. Ja, alla människor - män och kvinnor, unga och vuxna, friska eller sjuka, fattiga eller rika - ska ha samma rättigheter att uttrycka tankar och åsikter, men också att i alla olika sammanhang behandlas med respekt och inte diskrimineras. Det är demokratiska grundförutsättningar. Jo, självklart måste man på något sätt förhålla sig till hur man behandlar även sina fiktiva karaktärer och medvetet avväga hur man gestaltar dem i förhållande till det man vill förmedla.

En debatt om kulturmännen engagerar många namnkunniga och i grunden relativt privilegierade människor. Får mycket medial uppmärksamhet. Samtidigt runt om i världen censureras och förföljs varje dag kulturskapare utan att många rader skrivs om det, varken på debatt- eller kultursidorna. Trakasserier, hot, tortyr, förnedrande straff, fängelse, husarrest, landsflykt, dödsstraff ... Listan kan göras hur lång som helst på såväl namn på utsatta personer som metoder att tysta författare, musiker, filmare, journalister, bloggare och konstnärer.

Med alla olika röster i kulturmännen-debatten samlade känns det lite som att puh! nu hamnar fokus omigen på några kulturpersonligheter, deras olika syn på världen och konsten, men också på deras relationer till varandra mer än på själva problemet. Och omigen önskar jag att blickarna kunde höjas och riktas ännu lite längre bort, att samma engagemang och samma mediala utrymme kunde ges till de som behöver det allra mest.

  724 Träffar
  0 Kommentarer
724 Träffar
0 Kommentarer

fristadsceremoni

"Ordet är fritt men inte gratis."

Det är Sveriges Författarförbunds slogan till kampanjen om Ordets värde. Egentligen handlar den kampanjen om professionella skribenters rätt att få avtalsenlig ersättning för sina ord, men för mig är citatet också en påminnelse även om det helt motsatta - att för många människor är ordet verkligen inte alls gratis. På många platser runt omkring i världen är priset för ordet trygghet, hälsa, hem, frihet och i värsta fall till och med livet.

Sveriges Författarförbund är en intresseorganisation för verksamma författare och litterära översättare, som regionombud är mitt uppdrag att bevaka förbundets frågor i Östergötland. En av grundpelarna är just "att ständigt försvara yttrandefriheten och därmed säkerställa rätten till fri debatt". Ett konkret exempel på det är fristadsfrågan.

Fyra år har gått sedan fristadsmotionen presenterades, i november 2013 röstade kommunfullmäktige ja till att Linköping skulle bli fristad. Det är alltså en lång process som har lett fram till den här dagen och det är fortfarande en del tid kvar innan Linköping står helt redo och praktiskt rustat för att välkomna sin första fristadsförfattare.

Att få se och höra Norrköpings och Jönköpings fristadsförfattare här idag känns som ett fint och viktigt bevis för att alla steg i den här processen verkligen till slut gör konkret skillnad för den individ som får möjligheten att leva och verka i trygghet, om än under en begränsad tid. Ett bevis för att artikel 19 om rätten till åsikts- och yttrandefrihet i FN's deklaration om mänskliga rättigheter betyder något på riktigt.

Fortsätt läs mer
  785 Träffar
  0 Kommentarer
785 Träffar
0 Kommentarer

barnets århundrade

Mitt bidrag till utställningen Skönhet för alla, där 40 utställare tolkade Ellen Key på olika sätt och i olika material. Resultatet kunde ses i Linköping, hösten 2014.

Min utgångspunkt var Ellen Keys tankar omkring barnet och texterna försöker fånga snabba vardagsintryck och minnesbilder hos ensamma pojkar på flykt.

  785 Träffar
  0 Kommentarer
785 Träffar
0 Kommentarer

måste älska en underdog

Lång ledig annandag-påsk-eftermiddag. Tittar på The Damned United om Brian Clough's 44 dagar med Leeds Utd och försöker skriva en text om att man måste älska en underdog. Måste älska den som är dömd att förlora, men ändå står upp, visar hjärta och kämpar. Askungehistorierna. De fula ankungarna. David som spöar Goliat. Mot-alla-oddsarna.

Det vilar ett romantiskt skimmer över en underdog, oavsett om det är en person, ett lag eller en hel grupp människor det handlar om. Insikten om sin egen underlägsenhet, vägran att acceptera den. Som när Millwall's supportrar sjunger: "No one likes us, we don't care." När ett hockeylag ligger under med två mål, tar ut målvakten och satsar allt under den sista halvminuten av tredje perioden. Skjuter, kastar sig, tacklar och täcker skott. Slåss för varje sekund, varje centimeter av isen. När filmens Brian Clough marscherar in på Elland Road, förblindad av sin egen känsla av underlägsenhet gentemot Leeds förre tränare Don Revie, och gör sig hatad av både spelare och publik. När han erkänner att det är just det som alltihop handlar om: "Of course it's just about me and Don. Always has been. But instead of putting frowns on your foreheads... you elders of Leeds in your blazers and your brass-fucking-buttons... it should put big white Colgate smiles on your big white faces. Because it means I won't eat, and won't sleep... until I've taken whatever that man's achieved, and beaten it." Som när Harry Potter tar upp kampen mot Voldemort, när Frodo beslutar sig för att ge sig ut på den långa farliga resan för att förstöra den onde Saurons härskarring.

Kanske är det bästa med underdogfenomenet ändå att det förutsätter ett samhälle där det finns möjlighet för den svaga att stå upp mot den starka. Där man uppskattar den lilla som tar upp kampen mot den stora. Applåderar mod och hjärta, även när oddsen borde vara hopplösa. Sverige känns som ett sådant land där en underdog ändå har en ärlig chans, och därför är det extra tungt att läsa Roland Paulsens Vi bara lyder om Arbetsförmedlingen och arbetslinjen, som jag har gjort i påskhelgen. Den ger en tydlig och oförsonlig bild av ett system där det verkligen inte finns någon möjlighet för den som har haft otur, satsat fel, gjort misstag eller blivit sjuk att slåss mot sitt öde. Ett system där den som är dömd att förlora också förlorar, där Askungen aldrig kommer till balen, där ankungen aldrig blir en vacker vit svan, där Goliat mosar David med första slaget. Ett system som är avgörande för så många människors fortsatta liv, för deras självbilder, livsglädje och ekonomiska förutsättningar.

Jo, man måste älska en underdog, det tycker jag verkligen, men framför allt måste man älska ett samhälle som ger underdogen en ärlig chans.

I lördags var det dags för allsvensk premiär för Bajen, klubben som på många sätt har odlat sin egen underdogmyt under många år. Säkert beror det på vilken relation man har till laget, men jag gillar att en kille som Kenta tillsammans med gamla slitna Söderstadion får symbolisera ett fotbollslag som just har tagit steget upp till högsta divisionen igen och ska visa att det verkligen är där det hör hemma. Gillar att hans raspiga röst inleder varje hemmamatch med raderna som fyller bröstet både med värme och kamplust:Just idag är jag stark just idag mår jag bra jag har tron på mig själv på min sida.

Fortsätt läs mer
  782 Träffar
  0 Kommentarer
782 Träffar
0 Kommentarer

som uppskrämda fåglar

Under veckan

kom våren

tog paus

återvände

utkyld buss

Fortsätt läs mer
  703 Träffar
  0 Kommentarer
703 Träffar
0 Kommentarer

Nicht ohne Liebe

Började skriva på bussen i morse, hann inte klart. För många tankar, för lite tid. Längs med E4:an brunt och gult, jord och torrt gräs, små fläckar av snö, försiktigt spirande grönt.

Långt och tungt träningspass efter middagen igår, sedan två dokumentärer efter varandra på SVT Play. Indiens dotter, Madonnafallet. 23-åriga Joyti som våldtogs, misshandlades och mördades av sex män på en buss i Delhi. Flickor och unga kvinnor som säljs och köps, i Thailand, Rumänien och Göteborg.

Båda dokumentärerna visar patriarkala samhällsstrukturer, starkt kvinnoförakt med systematiska inslag av våld och hot, manlig sexualitet som ett sätt att utöva makt, straffa och förtrycka. Men också fattigdom, brist på utbildning och social utsatthet. I Indien. Thailand. Rumänien. Och Göteborg.

Läste om fattigdom även till morgonkaffet. Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige. En annan sorts fattigdom, från ett annat perspektiv. Ändå snarlika känslor. Hopplöshet, destruktivitet, rotlöshet.

Som kontrast till detta en artikel i dagens tidning om västerländska barn och unga som ständigt övervärderas av sina föräldrar och på så sätt utvecklar narcissistiska personlighetsdrag med överdriven självbild, oförmåga att ta kritik, bristande självkännedom.

Fortsätt läs mer
  906 Träffar
  0 Kommentarer
906 Träffar
0 Kommentarer

Populärnyheter och finnyheter

Det demokratiska samhället bygger på ett antal fri- och rättigheter där en av hörnstenarna är yttrandefrihet. Jag återkommer till den gång på gång, nu ur ett tillgänglighetsperspektiv. Tillgängligheten är en viktig del av ett väl utvecklat demokratiskt samhälle. Möjligheten att få ta del av fakta, åsikter, tankar, känslor, diskussioner och konstnärliga tolkningar ger oss bättre kunskaper, större insikter och förmåga att se på händelser, människor och företeelser nyanserat och ur olika perspektiv.

Tekniken har gett oss ett samhälle med enorm tillgänglighet till information, och vi kan snabbt och enkelt sprida ord, ljud, bilder och filmer till ett obegränsat antal människor. Det räcker med en telefon och en stunds nätuppkoppling både för att nå ut med eget material och för att få del av det andra vill sprida.

Kampen för det fria ordet är viktig och måste föras oavbrutet, men samtidigt är det ibland skrämmande att se vad vi faktiskt väljer att använda denna frihet till. Dels kan man så klart reagera på olika forum och sociala medier, alla obetänkta, oreflekterade inlägg. Hur en idé, en ogrundad slutsats eller för all del en ren feltolkning kan bli en sanning på till exempel Flashback. En sanning som sprids på ett par timmar och som aldrig kan plockas bort. Kommentatorsfält som som svämmar över av personangrepp och fördomar. Men dels handlar det om att vi nu för tiden aktivt och medvetet måste prioritera i och värdera det dagliga nyhetsflödet på ett helt annat sätt än tidigare.

När det gäller kultur pratar vi om finkultur och populärkultur, och när man går igenom kvällstidningarnas webbnyheter blir det tydligt att det också finns "finnyheter" som handlar om händelser, människor och förlopp som är mer komplexa, som ofta kräver lite förkunskaper, intresse för omvärlden, analys, förståelse för samspel mellan politik, ekonomi och samhällsstrukturer, och "populärnyheter" som handlar om kändisar, intriger i tv-program, monsterfiskar, bantningskurer, misslyckade läppförstoringar. De ligger sida vid sida, presenteras som lika angelägna.

Det är där som tillgängligheten börjar bli ett tveeggat svärd. Vi har rättigheter och möjligheter att ta del av allt detta samtidigt som mängden av nyheter hindrar oss från att hitta fram till det som verkligen är avgörande och viktigt. Det blir svårare att värdera informationen om man först skrollar förbi (eller väljer att läsa om) kändisars näsor/rumpor/frisyrer/semestrar, dokusåpaintriger, just-nu-i-melodifestivalen/såmycketbättre/stjärnornapåslottet, roliga barn, söta kattungar, otäcka insekter i örongångar och sedan ska sätta sig in i ett komplext händelseförlopp eller kritiskt läsa ett vetenskapligt baserat debattinlägg.

Fortsätt läs mer
  788 Träffar
  0 Kommentarer
788 Träffar
0 Kommentarer

hela havet stormar

Enligt de nationella kulturpolitiska målen från 2009 ska kulturen vara dynamisk, utmanande och obunden. Den ska präglas av kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet.

De senaste åren har jag lärt mig en hel del om regional kulturpolitik. Om samverkansmodellen. Om kulturplaner, kulturområden och prioriterade mål. Om att vara fri utövare inom ett område som är beroende av lokala, regionala och nationella riktlinjer och budgetramar. I olika sammanhang pratas det ofta om den berömda ”penningpåsen”, det vill säga den pott pengar som en viss verksamhet har fått sig tilldelad och hur den potten ska fördelas. Premisserna för kulturområdet är ganska enkla. Kulturpåsen är aldrig särskilt stor, verksamheten som den ska finansiera är omfattande och mångfacetterad. Där ryms till exempel bibliotek, länsteatrar, museum, konsthallar, hemslöjd, filmverksamhet och kulturarvsverksamhet, samt därtill en stor mängd andra kulturområden med många olika sorters större och mindre aktörer. Utan källhänvisningar skulle jag dessutom vilja påstå att en mycket stor del av dagens kulturutbud är helt beroende av ideellt arbete – musiker, konstnärer, dansare, författare, skådespelare, filmare, fotografer, illustratörer som drivs av en passion för det de gör, som ständigt hittar nya uttryck och idéer, som envist fortsätter sitt kreativa skapande utan ekonomisk ersättning.

Grunden för den regionala kulturpolitiken ska hur som helst utifrån nationella mål, samverkansmodellen och de regionala kulturplanerna vara långsiktig. Med utgångspunkt i kartläggningar av de olika kulturområdena och riktlinjer från kulturrådet samt i dialog med olika parter ska regionala kulturplaner regelbundet utvecklas. Kulturplanerna är i sin tur en förutsättning för fördelningen av innehållet i ”penningpåsen” till olika områden och aktörer.

I den nya region Östergötland ska kommande kulturplan färdigställas under våren, en process som varit levande under de år som jag själv har varit regionombud för Sveriges Författarförbund, men som nu går in i sin mest aktiva fas.

Med den erfarenheten och kunskapen var det både intressant och skrämmande att följa kulturdebatten i mitten av december, som var allt annat än långsiktig. Först kom ramaskriet när det stod klart att alliansens budget innebar minskade anslag till kulturtidskrifter. Kultursverige protesterade och förslaget ändrades raskt. Anslagen till kulturtidskrifterna blev kvar på bekostnad av den regionala kulturverksamheten. På riksdagens hemsida meddelades detta kortfattat:

Fortsätt läs mer
  738 Träffar
  0 Kommentarer
738 Träffar
0 Kommentarer

7 januari 2015

”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”

Artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Kan aldrig tas för given, måste erövras och försvaras gång på gång.

  877 Träffar
  0 Kommentarer
877 Träffar
0 Kommentarer

Black Friday

Dagarna är fulltecknade just nu. Inrutade. Planerade in i minsta detalj. En papperskalender, en telefonkalender. Ibland synkade, ibland inte. Jag inbillar mig att det finns en magisk (eller logisk) gräns för när sådana dagar och veckor blir effektiva, och när mängden uppgifter som ska hinnas med istället hindrar varandra.

Sitter på bussen. Har tänkt att använda tiden till att rätta uppsatser. Istället surfar jag på telefonen. Sitter som alla andra med ansiktet upplyst av det blåaktiga ljuset. Går in på Facebook. Instagram. Privat mejl. Författarmejl. Jobbmejl. Lokaltidningen. Kvällstidningarna. Tiden rinner iväg.

Utanför bussfönstret ligger mörkret och novemberdimman tät. Är arg och irriterad på mig själv för att jag slösar bort dyrbar tid. Samtidigt är det kanske en nödvändighet att uppdatera sig själv, påminnas om vad människor tänker på och engagerar sig i.

Det märkliga är att så mycket av det totala flödet handlar om subjektiva känslor och åsikter. Ung scen östs Marken brinner debatteras fortfarande som om det fanns ett enkelt rätt och fel. Liksom Markus Birro och Expressen. Paradise Hotel och Hollywoodfruar genererar nyhetsrubriker, som om vad en grupp tjugoåringar gör under en period med fri sprit och fritt spelrum för intriger och maktspel skulle vara intressant för någon annan än dem själva.

Överlag får grunda kunskaper, snabba åsikter och okritiska ställningstaganden oerhört mycket plats i det offentliga rummet.

Fortsätt läs mer
  826 Träffar
  0 Kommentarer
826 Träffar
0 Kommentarer

gäst på LiU's alumniblogg

http://blog.liu.se/alumnibloggen/?p=4282&preview=true

  797 Träffar
  0 Kommentarer
797 Träffar
0 Kommentarer

Västfronten, minneskonst och dissidentbloggen

Sedan vi kommit hit har vårt föregående liv skurits bort utan att vi gjort något direkt för det. Vi försöker ibland få en överblick och finna en förklaring på detta, men det lyckas inte riktigt. Just för oss tjugoåringar är allt särskilt oklart (---). Äldre människor är nästan allesammans fast knutna till sitt förflutna, de har mark att stå på, de har band till sina hustrur, barn, yrken och intressen som redan har hunnit bli så starka att kriget inte kan slita bort dem. Men vi tjugoåringar har endast våra föräldrar och några av oss en flicka. Det är inte mycket - för i vår ålder är föräldrarnas makt minst, och flickorna har ännu inte börjat behärska en. Därutöver fanns det hos oss inte mycket mer; en smula svärmeri, en och annan fritidssyssla samt skolan. Längre bort räckte inte våra liv ännu. Och av alltsammans blev ingenting.

Så beskriver den tjugoårige tyske soldaten Paul Bäumer i Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt från 1929 insikten om att befinna sig i en situation där han varken har ett förflutet eller någon framtid. När läsaren möter Bäumer i hans vardag vid fronten under första världskriget är han trots sin ålder redan en krigsveteran som har sett flera av sina gamla vänner dö, som har upplevt det mesta av skyttegravskrigets grymhet.

Ingen av oss är mer än tjugo år. Men unga? Ungdom? Det var längesedan. Vi är gamla människor.

I somras kom Remarques klassiker i pocketnytryck. När jag läste den första gången var jag själv i äldre tonåren, när jag nu läser om den är mina söner i samma ålder som Bäumer och hans vänner. Som artonårig litteraturstudent var jag ganska distanserad till krigstemat, särskilt som vi under en månad skulle läsa och diskutera en stor del av mellankrigstidens klassiker. Berlin Alexanderplatz. A Farewell to Arms. And the Sun Also Rises. Den tappre soldaten Svejk. Johnny Got His Gun. The Great Gatsby. Grapes of Wrath. Och så vidare. Som mamma till två nittonåringar läser jag den med helt andra ögon, och mycket mer med hjärtat. Scenen när Bäumer besöker jämnårige Franz Kemmerich som ligger döende i en sjuksäng träffar hårt:

Han talar inte om sin mor och sina syskon, han säger ingenting, allt detta ligger bakom honom - nu är han ensam med sitt nittonåriga liv och gråter därför att det lämnar honom.

Fortsätt läs mer
  788 Träffar
  0 Kommentarer
788 Träffar
0 Kommentarer

nära skymmer långt borta

Höstdimma längsmotorvägentidigt på morgnarnaläser Leif GW PerssonDen sanna historienom Pinocchios näsaen ond sagaför vuxna barnslutspurten för valrörelsenaffischermed politikersom lermed superlativeroch utropsteckenmaktförstår inte den blinda längtansom hos Macbethnär föreställningen om maktendrömmen om maktensmaken av maktenpriset för maktentog över hela livetförgiftadeoch förstörde detpå lördagens kultursidarecenseras Joyce Carol Oates senaste Karthagoom Irak-krigetjag beundrar verkligenhennes glödhennes energihennes viljaoch förmåga säkert över femtio romanertjockahändelserikavälskrivnaköper ekologiska tomatermörkgrönacitrongulaorangearödaekologisk gurkasvenskodlade små knöligapaprikorsolrosorintill ståndensitter tiggareframför står lokala politikeroch delar ut lappar om personvalhockeypremiär påbortaplan om ett par timmarfotbollmed strid om poängför direktavancemangpå mörknande planigårtill slut jubel i nittiofjärde minuten horisonten krympernäraskymmer långt bortaofrivilligt

  847 Träffar
  0 Kommentarer
847 Träffar
0 Kommentarer

lördag 30 augusti och om två veckor är det val

Lördag 30 augusti, en ljummen, lätt gråmulen dag. Jag läser Chimamanda Ngozi Adichie's Americanah i badkaret efter en lång löptur. I eftermiddag spelar West Ham mot Southampton hemma på Upton Park, I morgon spelar Bajen mot Värnamo, borta, och efter många debatter och turer fram och tillbaka kan man se Kartellen i Trädgårdsföreningen. En ledig helg med sånt som jag gillar. Och om två veckor är det val.

Det finns mycket att skriva om valet. Om det samhälle som har vuxit fram de senaste åren, om politiska ideologier och partier, om valfrågor och personfokus, om yttrandefrihet och vad som inskränker den. Ändå väljer jag att inte göra det, eftersom det i så fall mest skulle handla om mina personliga åsikter och reaktioner, och det skulle i så fall gå tvärt emot det jag egentligen tycker är viktigt under de veckor som är kvar till 14 september.

I hela mitt vuxna liv har jag jobbat med förstagångsväljare. I år är också mina söner gamla nog att få välja för första gången. Om jag fick önska något för de här två veckorna skulle det vara saklighet och tydlighet i debatten och mediebevakningen. Den generation som är första- och till och med andragångsväljare i år är uppvuxna med lösryckta utspel, subjektiva åsikter och personligheten i centrum, oavsett om det handlar om Paradise Hotel-intriger eller viktiga politiska frågor, med fokus på dramatik och konflikter istället lågmälda, konstruktiva lösningar, med synen att individens upplevelser och känslor alltid går före kollektivet. För den generationens skull önskar jag alltså debatter som lyfter fram helheten för det samhälle de respektive partierna och samverkansalternativen vill bygga, konkreta genomförbara vallöften och tydliga strukturer för hur detta skulle genomföras. Lösryckta frågor, konflikter mellan enskilda partiledare, betygsättning på partiledarnas kläder och dramatiska rubriker kommer att leda till ogenomtänkta beslut i sista stund, grundade mer på känslor än logiska resonemang. För det här är också en generation som har vant sig vid att det det mesta går att fixa och lösa. Den är uppvuxen med dataspel där man har flera liv och om liven tar slut börjar man helt enkelt om från början, med curlande föräldrar och med social media som är med deras liv tjugofyra timmar om dygnet och där en åsikt för det mesta försvinner ner i flödet innan de flesta ens har hunnit ta del av den.

Dessutom önskar jag mig också fler konstruktiva samtal omkring kulturpolitik och minskade samhällsklyftor. Oavsett partifärg.

  736 Träffar
  0 Kommentarer
736 Träffar
0 Kommentarer

Vernissage 23 augusti

Välkommen till vernissagelördagen den 23 augusti kl. 12BRYTA MÖNSTERSKÖNHET FÖR ALLA23 augusti - 20 september

33 utställare, - slöjdare, konsthantverkare, konstnärer, arkitekter, poeter, fotografer, författare tolkar Ellen Key´s skönhetsbegrepp

Karin Almlöf, Sverker Arnberg, Susanne Arnberg, Helen Bengtsson, Jeanette Bennich, Caroline Blixt, Kerstin Danielsson, Jonas Edström, Mats Fredrikson, Maria Fagerberg, Karin Frendberg, Lasse Frisk, Sie von Gegerfelt Kronberg, Helena Hasselberg, Per Helldorff, Hedda Jansson, Anna Lindell, Mikael Löfström, Lars Malm, Karin McKeogh, Anna Nygren, Joanna Pierre Foucard, Magdalena Perers, Lefi O Persson, Carin Peterson, Hillevi Pärn, Anna-Lena Rydberg, Kerstin Sapire, Ingrid Skagerström, Stefan Teleman, Gustav Udd, Paola Wickström-Fredrikson, Ludwig Zackrisson

Utsällningen öppnas av Catti Brandelius "Miss Universum" artist/konstär

Datum: 23 augusti - 20 septemberTider: Vardagar 12-18, Lördagar 10.30-15, Söndagar stängtEntré: 20 kr/personPlats: Hemslöjdens magasin, Storgatan 41 LinköpingArrangör: Hemslöjden i Östergötland med stöd av Linköpings kommun och Regionförbundet ÖstsamFoto Gustav Udd

  878 Träffar
  0 Kommentarer
878 Träffar
0 Kommentarer

fasar tillbaka in i flödet igen

Har haft begränsad internettillgång de senaste veckorna, både frivilligt och ofrivilligt. Snabbsurf på telefonen lite då och då, men annars har jag varit utanför nyhets- och åsiktsflödet, och datorn har fått vara skrivmaskin och bildredigeringsverktyg.

Förra året var jag själv i Almedalen under politikerveckan, satt i panelsamtal om samverkansmodellen och fria kulturutövares villkor, blev intervjuad av kulturnyheterna i P1 och gick på flera spännande seminarier och debatter. I år var jag i Italien hela Almedalsveckan, tog inte del av någonting mer än ett par spridda rubriker som mest handlade om opinionssiffror och betygsättning av partiledare. Det som var så intensivt och påtagligt på plats, mitt bland alla politiker, journalister, organisationer, myndighetsrepresentanter, gratisfrukostar, kaffemuggar och happenings, passerade helt obemärkt. Det enda jag fick med mig var femenaktivisternas "bröstkupp".

Fotbolls-vm har rullat på, även om jag har missat diskussioner och spelanalyser. Hoppas på vm-guld för Tyskland ikväll, även om jag egentligen brukar hålla på underdogen och tycker att favoritskapet är lite tråkigt. Gillar det schackmässiga i det tyska spelet, det coola, kontrollerade. Saknar själv tyvärr helt både boll- och spelsinne, tittar mer på spelarnas minspel och rörelsemönster, hur de interagerar med varandra, publiken, tränarna och spelarna på bänken, men uppskattar verkligen skådespelet när varje passning sitter, varje skott är genomtänkt.

Har alltså missat de flesta snackisarna och händelsenyheterna i slutet av juni - början av juli. Hamnade mitt i händelserna i Gaza när jag surfade in på nyhetssidorna i morse, och mot bakgrund av det känns finalen i fotbolls-vm verkligen helt oviktig. Försöker fasa tillbaka mig själv i flödet igen, sovra bland alla åsikter, tankar och känslor, fokusera på viktiga händelser, inte lägga energi på kändisnyheter, kalorifällor, gamla kriminalfall, grilltips och kvällstidningslistor. En hel del bra böcker har det blivit under de här veckorna - bland annat Donna Tartt's The Goldfinch, Richard Ford's Canada, Joyce Carol Oates Little Bird of Heaven. Olika historier, men ändå lika. Uppväxtberättelser, långsamt och noggrant berättande, miljömässigt välförankrade, där ett brott är förutsättningen för händelsernas och karaktärernas utveckling.

  767 Träffar
  0 Kommentarer
767 Träffar
0 Kommentarer

D-dagen, då och nu, fotbolls-VM

Förra veckan var det sjuttio år sedan D-dagen. På svartvita bilder kan man se killar i mina söners ålder, arton-nitton, som landstiger i Normandie, vadar i havet med uppsträckta vapen, ålar över sanden. Unga beslutsamma ansikten, de allra flesta väldigt långt hemifrån. Killar som riskerade och offrade sina liv i kampen mot nazismen och fascismen. Omkring 10 000 allierade soldater, och mellan 4 000 och 8 000 tyska, dödades eller sårades under första dagen av landstigningen. Det är en grym tanke, särskilt när man just den här tiden på året ser unga killar i samma ålder med lysande vita studentmössor på huvudena, övertygade om att framtiden och hela det riktiga livet börjar här och nu.

I helgen läste jag också ut Maj-Gull Axelssons Jag heter inte Miriam. Det var mycket som fastnade efteråt, men allra mest det blinda, slumpmässiga våldet i koncentrationslägrens vardag och hur en femtonåring tvingas hitta strategier för att överleva först Auschwitz och sedan Ravensbrück. Vad skräck, förnedring och hunger gör med människor. Och hur fort det kan gå.

Märkligt nog är det lättare att titta bakåt och tycka att man kan lära sig något, än att titta runt omkring sig och vara lika insiktsfull när det gäller de väpnade konflikter som pågår i världen just nu. FN uppskattar till exempel att det idag finns omkring 250 000 barnsoldater under 15 år, något som sällan rapporteras om i nyhetsflödet eller kommenteras på ledarsidorna. Att krig, våld och förtryck är något som pågår runt omkring oss och som vi på olika sätt behöver förhålla oss till är något som är lätt att glömma bort när vår egen vardag ändå är relativt trygg. Igår skrev Norrköpings kommun och ICORN under avtalet som officiellt gör Norrköping till fristad, och det är ett stort och viktigt steg för att förändra tillvaron för en individ som får möjlighet att leva och verka där under ett år, men också en viktig markering mot de regimer som inte tillåter sina medborgare att uttrycka sig fritt.

Idag börjar dessutom fotbolls-VM, en månad med hårt arbete, mycket svett, glädje och besvikelse för de unga killar som har blivit uttagna att bära sina länders förhoppningar, stolthet och drömmar. Ett VM som kan förbrödra eller splittra, men som alltid skapar minnen både för de som deltar och för oss som bara får betrakta.

  760 Träffar
  0 Kommentarer
760 Träffar
0 Kommentarer

fotboll

För snart ett år sedan, i juni 2013, stod vi på östra stå och såg Hammarbys sista match på Söderstadion. Solen brände, hela stadion vajade grön och vit, det sjöngs utan uppehåll från alla läktare. Det var en fin och lite vemodig kväll.

Igår var jag för första gången på Nya Söderstadion, Tele2 Arena. Solen brände,de grönvita flaggorna vajade, klacken sjöng utan uppehåll. 21 000 i publiken, runt 8 000 fler än den där legendariska sista Söderstadion-kvällen för ett år sedan.

I min värld är fotboll en helhetsupplevelse, så mycket mer än själva matchen mellan två lag i superettan. Fotboll är utomhus med lukt av gräs, med ljud av skornas träffar på bollen i skottögonblicken och spelarnas röster när de ropar till varandra, med blaskigt kaffe, med solen i ögonen. Fotboll är den gemensamma rörelsen när det egna laget gör mål, och den är var och en av de som har kommit dit. De olika supportergrupperna, barnfamiljerna, förortstonåringarna, hipsterparen. De gamla och unga, fattiga och rika, tjejer och killar.

Den moderna fotbollen har fått mycket kritik, både från yngre supportrar och äldre supportrar, och det jag kände att jag själv saknade i den fina, bekväma, nya arenan var främst två saker - närheten och oinställsamheten. Jag sitter på långsidan och har perfekt sikt, ungefär som framför en storbildsskärm. Det finns rena toaletter som räcker åt alla, möjlighet att köpa öl, popcornmenyer, korv och pommes, läsk och kaffe i varje sektion, ingen behöver oroa sig för att komma i vägen för någon supporterrusning, man har tak över huvudet och sitter skönt, allt är tydligt och välorganiserat. Det är trevligt, helt enkelt, precis som den moderna fotbollen ska vara. Trevlig, underhållande och ofarlig.

Ändå saknar jag så mycket. Jag saknar närheten till spelet och till övriga publiken. När mina söner började stå i klacken var de i 12-årsåldern, det var inget problem att stöta på dem i paus och kolla om allt var okej, eller att möta dem efteråt. Nu är till exempel klacksektionen helt separerad från långsidans sittplatser. Jag saknar utomhuskänslan, gräslukten, måsarna som ibland flög in lågt över planen, bilmullret från Nynäsvägen, himlen och husen ovanför läktarna. Nu när bengaler bränns av i samband med matchstart måste avsparken skjutas upp så att röken kan vädras ut genom taköppningen. Jag saknar de udda existenserna i publiken, de luggslitna männen i gamla Bajentröjor från sjuttiotalet, kvinnor med höga hesa skratt, tonårskillar med bakåtstruket hår och blanka jackor med fotbollsointresserade flickvänner. Jag saknar att kunna sjunga med klacken på riktigt, utan att ljudet studsar mellan väggarna.

Fortsätt läs mer
  819 Träffar
  0 Kommentarer
819 Träffar
0 Kommentarer

Pendla, skriva, läsa

Den här våren har jag lärt mig att skriva medan jag åker buss. Drygt fyra mil på motorvägen och ungefär en halvtimmes skrivtid i vardera riktning. Romanbitar, dikter, ett par debattinlägg, några presentationer, en opposition har det blivit hittills. Har en sån där klassisk svart vaxduksbok som jag fyller med skisser, utkast och halvfärdiga texter. Bäst går det när det är sådant väder som i morse med grå himmel och dimma som gör det lätt att fokusera på bokstäverna framför sig. Molnen var så låga att man knappt ens såg strålkastarna på Nya Parken.

I många år har jag bara haft en femminuterspromenad till och från jobbet och helt glömt bort hur det är att behöva lägga tid på transportsträckor till vardags. Senast jag pendlade var 1992 till -94 när jag åkte mellan Vasastan i Linköping och Ekön i Motala. På den tiden sov jag mig igenom resorna med huvudet dunkande mot bussrutan och Alice in Chains, Nirvana, Rage Against the Machine och Hole i freestylelurarna. Det var antingen den relativt raka vägen genom Borensberg och infart längs Östermalmsgatan eller den krokiga vägen förbi Klockrike, Älvan och Fornåsa.

Har hur som helst börjat se fram emot de där skrivstunderna före och efter arbetsdagen. Ser också fram emot att fortsätta med min hög med att-läsa-böcker. Håller på att avsluta Donna Tartt's The Little Friend (minns att jag tappade läsenergin när Harriet och Hely jagade ormar första gången jag läste den för väldigt många år sedan, och har fortfarande lite svårt att förstå varför de just måste ha tag i en kobra), sedan väntar i tur och ordning The Goldfinch, Richard Ford's Canada, Monika Fagerholms Lola uppochner och The Damned United av David Peace som jag läser om lite parallellt med de andra eftersom jag började prata om den här om dagen och blev så sugen på att uppleva språket i den igen:

Under skies. Under bloated skies. Under bloated grey Yorkshire skies, I walk from the taxi straight up to the banking and onto the training ground. Six days into the new season and the team already look like they need a week off. But there are no weeks off, no days off, not now; Birmingham at home on Saturday, the day after tomorrow. Queen's Park Rangers again, three days after that. No days off -

Älskar rytmen i det, energin.

Fortsätt läs mer
  862 Träffar
  0 Kommentarer
862 Träffar
0 Kommentarer

Den långa resan

Den långa resan är en utställning som handlar om tre ensamkommande flyktingkillar. Men egentligen handlar den om världen och hur den ser ut.

Med hjälp av svartvita foton, korta intervjutexter, illustrationer och digitala kartor tydliggörs hur vägarna hit kan se ut för de barn som inte har några andra alternativ än att lämna familj, släktingar, vänner och allt som de har vuxit upp med. Långa, grymma och farliga vägar.

Ute är det högsommarvärme trots att det bara är april. Dogge från Latin Kings inviger, säger något i stil med att om man vet lite mer så kan man också komma lite närmare. Och det är väl det som är det viktiga, hur man kommer längre än att bara betrakta.

Tre killar synliggörs. En av dessa tre är utan tvekan en av de mest helgjutna personer jag har träffat. Klok, ödmjuk, stolt och stark. Och samtidigt skör.

Varje dag tvingas nya barn fly, göra livsfarliga resor, utnyttjas, utlämnas. Göra långa resor som aldrig tar slut. Att våga se är viktigt, att våga komma lite närmare ännu viktigare. Men det är ändå fortfarande mycket kvar att göra.

  957 Träffar
  0 Kommentarer
957 Träffar
0 Kommentarer