Bloggen

Lördag eftermiddag. Novemberskymning redan vid tre. Alla måste-texter är skrivna. Rapporter, inlägg, analyser, kartläggningar, mejl. Har plötsligt en lucka av frihet. Ett par timmar när jag kan skriva precis vad jag vill. Fantisera helt fritt. Fortsätta på en gammal idé. Börja på en helt ny.

Sätter på mitt nuvarande skriv-soundtrack, upptäcker att första låten har tagits bort från Spotifylistan. Låten som ska förflytta mig från mitt eget huvud in i karaktärernas. Var och en av mina romaner har ett eget soundtrack, som har hjälpt mig att göra den resan när jag har jobbat med dem. Musik som snabbt har kunnat försätta mig i rätt skrivtillstånd för den text jag jobbar med för tillfället. Första låten är borta från listan, just den låt som är porten mellan verkliga världen och den påhittade, och skrivtillståndet vill inte infinna sig. Lägger en halvtimme på att försöka lösa problemet. Grälar samtidigt stumt på datorn.

Frihetsluckan krymper, försöker släppa det hela, komma i stämning igen. Väljer det manus jag håller på med, läser igenom den del jag tänker jobba med. Musiken är fel, språket känns stillastående, innehållet platt. Skrollar framåt och bakåt, försöker hitta en del som fungerar med de låtar som finns kvar. Tiden går. Passar på att surfa lite när jag ändå är så ofokuserad, fb och några nyhetssajter.

Såg Anna Odells Återträffen igår. Satt i tryggheten med en god vän före, under och efter, åt tapas, drack vin, pratade. Den väckte många tankar och känslor, om den tiden i grundskolan, om återträffar som fenomen, om roller och gruppmekanismer, om den man var och den man är, vad som är viktigt att veta och förstå, vad man har glömt. Men också om den konstnärliga processen, hur man väljer att använda och uttrycka känslorna.

Dagens frihetslucka, de grå eftermiddagstimmarna som kunde ha förvandlats till flera sidor av text, har snart försvunnit. Måste-texter skriver man bara, oavsett musiklistor eller inspiration. Kreativa texter, innan måste-stadiet infinner sig, är annorlunda, och den friheten kan vara svår att ta tillvara på. Åtminstone för mig.

Inlägg om ordets värde utifrån att det var fängslade författares dag igår, 15 november. Inlägget publicerades på Östgöta Correspondentens debattsida och ligger även på corren.se http://www.corren.se/asikter/debatt/det-fria-ordet-kan-ha-ett-hogt-pris-6620767-artikel.aspx

Detta är texten i sin helhet:

”Ordet är fritt, men inte gratis.” Så formulerar Sveriges författarförbund arbetet för ordets värde, och den senaste tiden har just det fria ordet och priset för det skrivna och talade ordet varit aktuella på flera olika sätt.

15 november är fängslade författares dag, då PEN-center över hela världen påminner om kampen för rätten att uttrycka sig fritt. I år är Ryssland i fokus, vilket i Dagens Nyheter konkretiserades i form av publiceringen av Pussy Riot-medlemmen Nadezjda Tolokonnikovas brev från 18 oktober. I brevet berättar hon om den hastiga tvångsförflyttningen till ett nytt fångläger och uttrycker samtidigt en stark oro för sitt liv. Ett par dagar senare träffade Tolokonnikova sin advokat, därefter har inget mer hörts ifrån henne och hennes familj vet inte heller var hon befinner sig. Pussy Riot har blivit en stark symbol för yttrandefriheten, dels utifrån gruppens aktion och deras karaktäristiska image, men framför allt med tanke på regimens hantering av frågan, den långa häktningstiden, rättegången och de hårda straff som de unga kvinnorna dömdes till. Tolokonnikovas öde bevakas fortfarande av människorättsorganisationer och media från hela världen, vilket är mycket värdefullt i den situation hon befinner sig i.

Det internationella perspektivet på yttrandefriheten blir också aktuellt i Linköping den 19 november då fristadsfrågan tas upp i kommunfullmäktige, och Linköping som kommun får möjligheten att faktiskt göra en konkret skillnad i en utsatt människas liv.

Dimman är tät, sveper in världen, tar bort konturerna, gör den vacker.

Allhelgona är en helg för saknad. Ljuslågorna fladdrar, man stillnar, minns människor som inte längre finns kvar, tider som har flytt, platser som förändrats eller är alldeles för långt borta, allt det som en gång var vardag och nu mest liknar en dröm.

När man öppnar dörren till saknaden är det så mycket som trängs där bakom, stort och smått, viktigt och oviktigt. Lukter, smaker, ljud, ljusvinklar, känslointryck, sinnestillstånd. I de allra flesta fall vet man inte vad man kommer att sakna förrän det redan är borta och känslan av att det är förlorat bränner till inombords.

I minnet har jag ett helt galleri med närbilder. Symboler för sådant som jag saknar. Långa gångar och ett oändligt antal rum, fulla med olika motiv och ibland samma motiv, men ur olika vinklar. Ju längre in man går, ju mer finns det att se.

Just idag ser jag barnens lena kinder och vidöppna ögon när de var små, jag ser vajande tallkronor mot blå himmel, vissna barr på en stig, ett motvilligt leende som lyser upp misstänksamma ögon, snabba steg i en stentrappa, grönt havsvatten med brutna ljusstrålar, femtiotalsglitter i en julgran, fuktigt gräs och korta ben i korviga fotbollsstrumpor, kroppar som hoppar upp och ner i en trång lokal, kakor på ett gult fat, en kattunge. Någonstans på väggarna finns också slagorden som en gång i tiden sa mig allt jag behövde veta om världen, sidor ur böcker som jag har läst och älskat, pickuphuvudets nål mot en vinylskivas första spår.

Skrivandets ställning som konstform och estetiskt uttryck är något som jag återkommer till i samtal om litteratur. Ofta talas det mycket mer om läsning, försäljning och konkret handling än om själva uttrycket. Dagen då årets nobelpristagare i litteratur presenteras är ett årligt undantag, då fokus ändå läggs mer på det skriva ordet som konstform. Något som årets motivering också betonade: Den samtida novellkonstens mästare.

För i år blev det Alice Monroe - ett populärt val. "Roligt med en kvinna." "Roligt med en novellförfattare." "Roligt med en författare som folk känner till."

Och det är det ju såklart. Samtidigt är det ett okontroversiellt beslut på många sätt, och jag kan sakna lite av den debatt som blir när valet är mer obekvämt och oväntat. Det är ändå så pass sällan som folk engagerar sig i den sortens frågor, om berättarteknik, form och språkbehandling. Som balansen mellan författarskapets kvalitet och författarens person. Som det brett populära och det smala otillgängliga.