Bloggen

Idag är det 22 december. Söndag. Det blåser ute, ljumma vindar. Sex - sju plusgrader. Luktar blöt jord och visset gräs, som tidig vår.

Lördagen var sista-minuten-julklappsinköp-dag för många. Människor stressade runt med påsar från klädaffärer, inredningsbutiker, teknikkedjor, leksaksjättar och systembolaget. På marken satt tiggare som vanligt, ropade hej! hej! och pleeease!, men människor har slutat lyssna, slutat att titta, slutat att reagera. Det har gått fort. För ett år sedan var tiggare en ovanlig syn, för ett par år sedan något som man bara såg när man åkte utomlands. Nu sitter de framför alla stora affärer och gallerior, längs med gågatan, i gathörnen och har blivit osynliga. Människor köar mitt framför dem, nästan kliver på dem, bär sina fulla påsar i ansiktshöjd på dem, och kontrasten blir extra stor just en sådan dag när pengarna överlag rullar och de flesta förbereder sig för att gå in i det egna familjefirandet med mat och dryck och presenter till släktingar och vänner som redan har det mesta.

Idag är också manifestationer mot rasism, i Kärrtorp och på flera andra platser i Sverige. Läser ett långt välskrivet reportage om hatbrott i DN, ser att Aftonbladet och Expressen kommer att live-sända från klockan elva, lockar med gäster, senaste nytt och analyser.

Överlag önskar jag att fokus kunde ligga lite mer på djupet i frågor som handlar om hur vi människor ser och behandlar varandra, och betydligt mindre på kända personer och inkallade poliser och live-tv. Så, tomten, i år önskar jag mig som sagt att människor inte ska sluta se varandra och att de ska tänka på hur de bemöter och behandlar varandra. Och så önskar jag mig också en fcsp-kaffemugg i svart och rött, men det får jag nog inte förrän i slutet av januari. Till dess knyter jag ihop önskelistan med den här bilden ( tyvärr utan info om fotograf och upphovsrätt, trots att jag har letat - publicerad på aftonbladet.se, metro.se och fotbollskanalen.se ):

Sprang genom mörkret tidigt på luciamorgonen igår. Mötte tre berusade killar som ropade "kom igen!" och "bra jobbat!" när jag löpte förbi, lite längre bort en ensam ung man med balaklavahjälm trots att det var plusgrader och nästan vårvindar. I fönstren trekantsljusstakar och stjärnor, i hörlurarna Musikhjälpen, där en inbjuden barnmorska pratade om årets tema, "Alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet".

Tänkte på debatten som har varit omkring luciafirandet i förskolor och skolor. Om fotoförbud eller inte. Om barnen ska få vara tomtar och pepparkaksgubbar eller inte. Tänkte på luciatävlingar och omröstningar, på skönhetsideal och könsroller. På att tjejer i åldern 15-20 år löper störst risk att dö i samband med sin graviditet, särskilt om de lever i fattiga länder, framför allt söder om Sahara eller i Sydasien. På att plasthandskar, stetoskop eller en cykel till en barnmorska på landsbygden kan vara skillnaden mellan liv och död för en ung kvinna. På att jag aldrig själv hade överlevt varken min graviditet eller min förlossning i ett land utan fungerande mödra- och akutsjukvård.

På många sätt blir världen ständigt mindre - mer avancerad teknik får avstånden mellan människor och länder att krympa. På andra sätt växer avstånden. Det som är stora problem på en plats finns knappt i medvetandet hos människor på en annan. Att en 15-årig förstföderska dör av en infektion för att det inte fanns sterila handskar till den som hjälpte henne vid förlossningen, att vuxna människor näthatar en rektor för att barnen inte får vara tomtar eller pepparkaksgubbar i skolans luciatåg.

Under gårdagen passerade den insamlade summan i årets Musikhjälpen 10 miljoner kronor, i skrivande minut är summan 10.781.914 kronor. Pengar som kommer att kunna gå till fler barnmorskor, medicinsk utrustning, läkemedel, information och utbildning, transportmedel och annat som ökar chanserna för kvinnor i låginkomstländer att överleva sina graviditeter. Och en kort stund möter den värld som rent tekniskt blir allt mindre den värld som präglas av växande klyftor och socioekonomiskt avstånd.

Lördag eftermiddag. Novemberskymning redan vid tre. Alla måste-texter är skrivna. Rapporter, inlägg, analyser, kartläggningar, mejl. Har plötsligt en lucka av frihet. Ett par timmar när jag kan skriva precis vad jag vill. Fantisera helt fritt. Fortsätta på en gammal idé. Börja på en helt ny.

Sätter på mitt nuvarande skriv-soundtrack, upptäcker att första låten har tagits bort från Spotifylistan. Låten som ska förflytta mig från mitt eget huvud in i karaktärernas. Var och en av mina romaner har ett eget soundtrack, som har hjälpt mig att göra den resan när jag har jobbat med dem. Musik som snabbt har kunnat försätta mig i rätt skrivtillstånd för den text jag jobbar med för tillfället. Första låten är borta från listan, just den låt som är porten mellan verkliga världen och den påhittade, och skrivtillståndet vill inte infinna sig. Lägger en halvtimme på att försöka lösa problemet. Grälar samtidigt stumt på datorn.

Frihetsluckan krymper, försöker släppa det hela, komma i stämning igen. Väljer det manus jag håller på med, läser igenom den del jag tänker jobba med. Musiken är fel, språket känns stillastående, innehållet platt. Skrollar framåt och bakåt, försöker hitta en del som fungerar med de låtar som finns kvar. Tiden går. Passar på att surfa lite när jag ändå är så ofokuserad, fb och några nyhetssajter.

Såg Anna Odells Återträffen igår. Satt i tryggheten med en god vän före, under och efter, åt tapas, drack vin, pratade. Den väckte många tankar och känslor, om den tiden i grundskolan, om återträffar som fenomen, om roller och gruppmekanismer, om den man var och den man är, vad som är viktigt att veta och förstå, vad man har glömt. Men också om den konstnärliga processen, hur man väljer att använda och uttrycka känslorna.

Dagens frihetslucka, de grå eftermiddagstimmarna som kunde ha förvandlats till flera sidor av text, har snart försvunnit. Måste-texter skriver man bara, oavsett musiklistor eller inspiration. Kreativa texter, innan måste-stadiet infinner sig, är annorlunda, och den friheten kan vara svår att ta tillvara på. Åtminstone för mig.

Inlägg om ordets värde utifrån att det var fängslade författares dag igår, 15 november. Inlägget publicerades på Östgöta Correspondentens debattsida och ligger även på corren.se http://www.corren.se/asikter/debatt/det-fria-ordet-kan-ha-ett-hogt-pris-6620767-artikel.aspx

Detta är texten i sin helhet:

”Ordet är fritt, men inte gratis.” Så formulerar Sveriges författarförbund arbetet för ordets värde, och den senaste tiden har just det fria ordet och priset för det skrivna och talade ordet varit aktuella på flera olika sätt.

15 november är fängslade författares dag, då PEN-center över hela världen påminner om kampen för rätten att uttrycka sig fritt. I år är Ryssland i fokus, vilket i Dagens Nyheter konkretiserades i form av publiceringen av Pussy Riot-medlemmen Nadezjda Tolokonnikovas brev från 18 oktober. I brevet berättar hon om den hastiga tvångsförflyttningen till ett nytt fångläger och uttrycker samtidigt en stark oro för sitt liv. Ett par dagar senare träffade Tolokonnikova sin advokat, därefter har inget mer hörts ifrån henne och hennes familj vet inte heller var hon befinner sig. Pussy Riot har blivit en stark symbol för yttrandefriheten, dels utifrån gruppens aktion och deras karaktäristiska image, men framför allt med tanke på regimens hantering av frågan, den långa häktningstiden, rättegången och de hårda straff som de unga kvinnorna dömdes till. Tolokonnikovas öde bevakas fortfarande av människorättsorganisationer och media från hela världen, vilket är mycket värdefullt i den situation hon befinner sig i.

Det internationella perspektivet på yttrandefriheten blir också aktuellt i Linköping den 19 november då fristadsfrågan tas upp i kommunfullmäktige, och Linköping som kommun får möjligheten att faktiskt göra en konkret skillnad i en utsatt människas liv.

Dimman är tät, sveper in världen, tar bort konturerna, gör den vacker.

Allhelgona är en helg för saknad. Ljuslågorna fladdrar, man stillnar, minns människor som inte längre finns kvar, tider som har flytt, platser som förändrats eller är alldeles för långt borta, allt det som en gång var vardag och nu mest liknar en dröm.

När man öppnar dörren till saknaden är det så mycket som trängs där bakom, stort och smått, viktigt och oviktigt. Lukter, smaker, ljud, ljusvinklar, känslointryck, sinnestillstånd. I de allra flesta fall vet man inte vad man kommer att sakna förrän det redan är borta och känslan av att det är förlorat bränner till inombords.

I minnet har jag ett helt galleri med närbilder. Symboler för sådant som jag saknar. Långa gångar och ett oändligt antal rum, fulla med olika motiv och ibland samma motiv, men ur olika vinklar. Ju längre in man går, ju mer finns det att se.

Just idag ser jag barnens lena kinder och vidöppna ögon när de var små, jag ser vajande tallkronor mot blå himmel, vissna barr på en stig, ett motvilligt leende som lyser upp misstänksamma ögon, snabba steg i en stentrappa, grönt havsvatten med brutna ljusstrålar, femtiotalsglitter i en julgran, fuktigt gräs och korta ben i korviga fotbollsstrumpor, kroppar som hoppar upp och ner i en trång lokal, kakor på ett gult fat, en kattunge. Någonstans på väggarna finns också slagorden som en gång i tiden sa mig allt jag behövde veta om världen, sidor ur böcker som jag har läst och älskat, pickuphuvudets nål mot en vinylskivas första spår.

Skrivandets ställning som konstform och estetiskt uttryck är något som jag återkommer till i samtal om litteratur. Ofta talas det mycket mer om läsning, försäljning och konkret handling än om själva uttrycket. Dagen då årets nobelpristagare i litteratur presenteras är ett årligt undantag, då fokus ändå läggs mer på det skriva ordet som konstform. Något som årets motivering också betonade: Den samtida novellkonstens mästare.

För i år blev det Alice Monroe - ett populärt val. "Roligt med en kvinna." "Roligt med en novellförfattare." "Roligt med en författare som folk känner till."

Och det är det ju såklart. Samtidigt är det ett okontroversiellt beslut på många sätt, och jag kan sakna lite av den debatt som blir när valet är mer obekvämt och oväntat. Det är ändå så pass sällan som folk engagerar sig i den sortens frågor, om berättarteknik, form och språkbehandling. Som balansen mellan författarskapets kvalitet och författarens person. Som det brett populära och det smala otillgängliga.

Författarbesök i barndomsstaden. Fin höstdag. Lite gråmulen, ljummen, med färgglada löv på träden, på marken, dansande genom luften. Varje gång samma känsla när jag kommer tillbaka. Känslan av att staden har krympt. Att allt är så mycket mindre och närmare än jag minns. Så mycket som är sig precis likt, bara lite i miniatyr. Stationshuset, Storgatan, ån, stadshuset. Husen som förr var bibliotek, polishus, Expert, systembolag. Konditoriet som inte har förändrats det minsta lilla på fyrtio år.

Vi pratade om vad som ger inspiration, hur man kan använda miljöer för att stärka innehållet i en situation. Gör skrivövningar. Pratar om resultaten.

Varje centimeter på vägen från stationen till folkhögskolan andas minnen. Jag går, precis som varje gång jag är här, som en lätt förvuxen Alice i underlandet, med försiktiga kliv, betraktar med mina barndoms-och-tonårsfärgade ögon, andas in dofterna, lyssnar.

Barndomsstaden får mig att känna mig som att jag vandrar i en dröm. Miljön lite förvriden, stämningen starkt närvarande, alla mina åldrar aktiverade samtidigt.

Min madeleinekaka. Mitt kamomillte.

Har just avslutat en fenomenografisk analys. Fortsätter med grundad teori - har jobbat med den metoden ett bra tag nu. Kodat intervjuer, skapat modeller. Analys av nyckeltal som ett led i systematiska kvalitetsarbetet. Utvärderingsbesök i morgon.

Ljummet ute, nästan brittsommar. Längtar efter att få fantisera gränslöst. Bestämma över tid och rum, personer och relationer.

Författarbesök på onsdag. Skriv-workshops på lördagens bokmässa. Ska bli fint.

Idag lyssnade jag på Kristian Gidlunds sommarprogram medan jag sprang. Påmindes om att livet inte kan tas för givet, att allt det fina och bra inte är det som ligger i framtiden utan det som händer här och nu, hur värdefulla alla de timmar som vi bara slösar bort på sådant som vi kanske inte alls vill eller mår bra av faktiskt är. Egentligen vet vi ju alla det, att livet är här och nu, att det är så kort att vi behöver ta tillvara på varje stund av det, ändå behöver vi påminnas. Igen och igen.

För knappt ett år sedan påmindes jag om det, hårt och oväntat, när en annan ung kille, bara tjugotvå år gammal, gick bort i cancer. En kille som log med hela ögonen när han träffade människor, som alltid var så ljus och positiv, såg med nyfikenhet och livsglädje på världen. Den här veckan avled Kristian Gidlund, några dagar innan sin trettioårsdag, och när man hör hans röst berätta om den resa han har gjort tillsammans med sin sjukdom så påminns man igen om det självklara.

Jag önskar att man kunde komma ihåg värdet av varje dag och varje stund utan den här sortens påminnelser, men kanske fungerar inte den mänskliga hjärnan så. Eller så har vi ett samhälle och en kultur där sådana insikter tränas bort, och bara plockas fram i mindfulkurser och på organiserade retreathelger.

Den här veckan kom också besked om att Linköping kommer att bli en fristad, den åttonde i Sverige. Är spännande att se hur en kedja av mindre händelser kan leda fram till ett så snabbt beslut, och framför allt känns det skönt att det kommer att finnas ytterligare en möjlighet för en förföljd författare eller musiker att få leva och verka i trygghet. I ljuset av tankarna omkring hur viktigt det är att ha möjlighet att ta tillvara på varje dag utan att behöva ätas upp av stress och ångest, är beslutet ovärderligt för den enskilda personen som till slut kommer att bli Linköpings fristadsförfattare.

I helgen är det City Art Link och möjlighet att se spännande konst bland annat på nya Kulturhuset Framtiden och på Östergötlands museum.

Idag längtar jag efter hög, arg musik. Efter att inte behöva tänka, inte behöva hålla masken, inte låtsas som att det regnar. Efter att skratta så där mycket så att man kiknar och gråter och inte kan sluta. Efter att bli genomblöt i spöregn, springa så fort och långt som jag bara orkar, stå vid havet med ansiktet mot vinden och öronen fulla av dånande vågor.

Längtar efter ord som bara är mina, efter lugna djupa andetag, ostörd sömn.

Avslutar kvällen med Top of the Lake, näst sista avsnittet. Grått vemod, sorg och vrede över det som är fegt och fel och orättvist.

Finns många tankar och känslor om en massa olika saker just nu, men ser hur som helst fram mot morgondagen. Känns inte som så länge sedan jag satt framför tv:n och bet på naglarna och tittade på hockeyslutspelet. Någon gång i april måste det ha varit.

I morgon är det dags igen, kanske inte på nagelbitarnivå första matchen, men ändå. Elitseriepremiär för hockeyn, trots att det fortfarande är sommar ute med tjugo grader och sol på dagarna, ljumma kvällar.

Ser fram emot att se nya spelare, nya kedjor och backpar, högt tempo, spänning och mycket attityd. Mot ljudet av skridskoskenor mot isen, smällarna när pucken träffar sargen, läktarramsorna. Till och med speakerutropen: Kvällens liiiiiine uuuup!

Hockey inspirerar. Det svartvita, tveklösa, snabba. Lagkänslan, rivaliteten, stjärnorna. Euforin och besvikelsen. Centimetermarginalerna. Målen, räddningarna, dragningarna, tacklingarna. Katharsiskänslan efter en match.

Det blev en bra författare-och-andra-som-jobbar-med-det-skrivna-ordet-frukost igår. Eftersom Elnaz berättade om Svenska PEN's verksamhet kom artikeln i dagens Corren att ha fokus på fristadsfrågan och varför den på något sätt har fastnat i Linköping och Norrköping.

Jag kan, utan att egentligen veta något om den processen, tänka mig många orsaker till att den har stannat upp. Prioriteringar, pengar, ansvarsfördelning, praktiskt genomförande, organisation ... Men om man byter perspektiv - tänker från andra hållet. Att man själv befinner sig i en situation där man utsätts för hot, våld, fängelsestraff, husarrest eller andra trakasserier för sina åsikter, verkliga, tolkade eller påstådda, för texter man har skrivit, ord man har sagt eller konstnärliga verk som man har gjort. Om man tänker att läget är akut. Att all trygghet är borta?

Skulle det inte kännas fint om det fanns fristäder då? Om ens situation uppmärksammades och man togs emot någonstans

Långt-ifrån-argument är ofta bekväma och vederhäftiga, men mitt i kaos och otrygghet, när allt omkring har rasat, skulle man nog känna att de vägde ganska lätt.

I morgon är det dags för frukostmöte för regionala författare, översättare, förläggare, recensenter, litteraturvetare, bibliotekarier, bokhandlare, kulturtjänstemän och andra som har litteratur som en del av sin profession:

http://www.lansbibliotek.ostsam.se/kalender/program/litteraturen-lyfter-oestergoetland-foerfattarfrukost#.UeME-G1IPIU

Går alldeles för sällan på teater nu för tiden. Inte för att jag inte vill, utan mest för att teater kräver mer planering än böcker, film och gallerirundor. Mellan nitton och tjugotvå års ålder jobbade jag däremot som värdinna på Östgötateatern, och då såg jag varje föreställning varje kväll, i genomsnitt runt tolv timmar teater i veckan. När det periodvis även var skolföreställningar blev det dubbelt så mycket.

Igår såg jag hur som helst en av de sista föreställningarna av "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", och påmindes om vad jag faktiskt missar varje gång jag väljer att inte ta mig till en scen med riktiga levande skådespelare. Innehållsmässigt låg föreställningen väldigt nära boken, så där fanns inga överraskningar. Scenen var enkel och naken med låga ljusramper och en mikrofon som dinglade i sin sladd från taket, symbolerna för de olika sidorna hos scenens Ann tydliga ( peruk, högklackade skor, snäv svart klänning ), dissonansen i ljudkulissen låg som en ständig påminnelse om huvudpersonens sinnestillstånd, närheten till åskådarna påtaglig. Men mest fascinerande är hur en ensam skådespelare ( eller skådespelerska, ska man kanske skriva, men gillar inte genusformer av yrkestitlar ) får bära hela handlingen, föra publiken genom känslokasten, rollbytena, med- och motgångarna, karaktärens olika åldrar, stadierna i sjukdomen, hoppet och förtvivlan.

Jag tyckte när jag läste boken, och tycker fortfarande, att det finns ett identifikationsproblem med att huvudpersonen är så framgångsrik. Ångesten gör inte mindre ont om man sitter i en femmiljonersvilla, klädd i märkeskläder och förväntas föreläsa, debattera och leverera bokmanus, men för de allra flesta bipolära ser vardagen ändå lite mindre glamorös ut, och det finns ofta inte möjlighet att jobba ihop pengar genom att skriva, forska, uppträda, måla eller vad det nu kan vara under den maniska perioden för att klara den depressiva. Risken blir att stor kreativitet och skarpt intellekt automatiskt ses som en del av sjukdomen, och någon slags "bonus" som kan uppväga de svarta, låga perioderna.

Självklart beror det ju på vad man vill skildra, Ann själv och hennes situation där konstrasten mellan den "officiella" personen och den person som är lägst ner i sin sjukdom är väldigt stor, eller om man vill skildra sjukdomstillståndet i sig, för de framgångsrika, men också för de som kanske bara låter lönen rulla på närmaste krog och förköper sig på nätet när de maniska perioderna sätter in. Det första alternativet gör sig självklart mycket bättre på en scen, även om det andra rent konkret berör fler människor, men också är ännu mer utmanande och svårtolkat.

Hur som helst - är glad att jag tog mig tiden att få sitta ett par meter från en duktig skådis och via henne få följa med långt in i en annan människas tankar och känslor.

Fortfarande en vecka kvar av augusti, men hösten börjar smyga sig på. Vernissagelördag idag, höstböckerna börjar komma, hockeysäsongen har satt igång så smått med European Trophy, det börjar räknas poäng på allvar i svenska fotbollsserierna.

5 september är jag med och arrangerar frukostmöte för människor som på olika sätt jobbar med litteratur i regionen - författare, översättare, småförläggare, recensenter, bokhandlare, litteraturvetare, bibliotekarier med fler. Frukosten är ett samarbete mellan SFF regionalt, Östsam och Länsbiblioteket, och gäst är Elnaz Baghlanian från Svenska PEN som bland annat kommer att prata om författares villkor. Förbereder mig genom att läsa Dissidentbloggen, några inlägg i taget för att också hinna smälta och tänka:

http://www.dissidentblog.org/sv

Har också börjat ta itu med min egen hög av böcker som jag har samlat ihop under sommaren för att ha till mörkare kvällar. Visserligen passar alla årstider till att läsa, men det är något speciellt med höstregn och tidig skymning, en filt och en bok.

Varje gång man ger något till någon får man samma sak tillbaka. Inte alltid direkt, och inte alltid från den man tror, men alltid när man behöver det som mest. Den här veckan har jag på olika sätt haft kontakt med tre av "mina" grabbar - grabbar från olika stadier av förr, helt olika varandra, som har dykt upp och gett tillbaka energi precis när jag har behövt den som allra mest. Som har påmint mig om varför jag gör det jag gör, varför jag ska orka gör det en timme till, en dag till, en vecka till. Det behövs inte så mycket - ett oväntat möte, en kram, ett skämt, ett leende som fyller hela ögonen, ett gemensamt minne - för att sudda ut känslan av otillräcklighet och obegriplighet. Känns fint att ha lite positiv energi innestående när man verkligen behöver den.

Jag minns det exakt. Eller så minns jag det inte egentligen, utan har helt enkelt återskapat bilden av en typisk vardagssituation, som skulle kunna stämma överens med händelsen, i minnet.

Hur som helst så satt vi i klassrummet med linoleummattor och parvisa bänkar i tre rader. Låga fönster längs ena långsidan, buskar med smällbär i kant med dem, svarta tavlan längst fram, kritstumpar i rännan under den, lysrör i taket, läraren vid katedern. Han hade en beige kavaj och glasögon, höll i en sådan där liten kritstump, redo att skriva, ivrig för att han ville komma fram till en poäng med det han berättade.

Vi elever satt förmodligen med rätt blanka ansikten framför honom. Eftermiddag, senhöst, ett strilande regn utanför, redan halvmörkt eftersom det var sista lektionen på eftermiddagen. Vi var drygt trettio i klassen. Några var helt säkert sjuka, men ändå många par vandrande ögon, klottrande blyertspennor, sneglande blickar på klockan.

Läraren pratade om svensk 1700-talslitteratur, nämnde Bengt Lidner och berättade anekdoten om den lidnerska knäppen. Det var den som var poängen med alltihop, hur elvaåriga Bengt hade hört en ljudlig knäpp i huvudet och plötsligt gått från medelmåttig till skarpsinnig. I våra eftermiddagströtta elevhuvuden, mitt i årskurs två på gymnasiet, med obegripligt långt kvar till studenten och det riktiga livet efter den, lät det som en önskedröm. Åtminstone i mitt. Att plötsligt en morgon få en intelligensboost och plötsligt vara begåvad med mycket förbättrad uppfattningsförmåga och utmärkt minne.

Tyvärr måste jag erkänna att trots flera års litteraturstudier är den lidnerska knäppen ungefär det enda jag vet om Bengt Lidner, och tyvärr igen kan jag inte påstå att jag har råkat ut för någon sådan där omvälvande intelligensknäpp. Däremot händer det ju då och då att man får aha-upplevelser, att myntet ramlar ner, att man får plötsliga insikter och wow-ögonblick. Så mycket lärde jag mig den där eftermiddagen att jag vet att man inte ska blanda ihop lidnerska knäppar med aha-upplevelser, men eftersom jag tror att de där plötsliga insikterna nog är det närmaste jag kommer en omvälvande intelligenskick så gläds jag extra mycket åt dem.

Började dagen med löptur, en gammal Maria Lang-deckare i badkaret, städning och en guidad tur i dansens tecken.

Löpturen, deckaren och städningen är inte så mycket att kommentera. En mil med P1-dokumentär i öronen, en intrig i somrig 60-talsmiljö med svala blondiner, kurviga brunetter, affekterade fabrikörer, snygga operaprimadonnor och intelligenta rikspoliser, dammsugare, såpa och mopp. Alltihop precis som förväntat.

Den guidade turen i dansens tecken däremot innehöll sex olika stadsmiljöer, tretton dansare, tre konstverk, en spegeldamm och en guide. Dessutom olika stilar och uttryck, färger och former, relationer och historier. Tycker om det oförutsägbara som blir när människor, miljöer och konst interagerar mer eller mindre medvetet. Killen som kom ut på balkongen i bara kalsongerna för att titta, killarna i raggarbilen, joggarna, folk på stadsbussen och andra förbipasserande eller väntande som blir delar av föreställningen där och då. Scenkonst är tacksamt på det viset - att det är så direkt och intensivt i sitt sammanhang, att det väntade och oväntade finns sida vid sida.

Nu My Beautiful Laundrette på SVT - minns intrigen ett par steg före hela tiden, trots att jag inte har sett den sedan jag var tonåring. Om det beror på gott minne, given handling eller att varje film hann sätta sig bättre på den tiden eftersom utbudet var mindre och intrycken alltså färre låter jag just nu vara osagt.

För en dryg månad sedan skrev jag om "sista", om avslut, planerade och oväntade, väl genomförda och ogenomtänkta, dramatiska och nästan omärkliga. Som många påminner om när man hamnar i ett avslut så är ett slut i de allra flesta fall också början på något nytt. Denna påminnelse är alltid avsedd att trösta eller muntra upp, för i dagens samhälle är det nya i stort sett alltid positivt. Att börja om på nytt, starta på ny kula, nysatsa, göra något helt nytt med sitt liv uppfattas som bra och positivt och energigivande.

Jag har just börjat något nytt och är framför allt fascinerad över hur mycket energi det tar. När jag tänker tillbaka minns jag ändå, bit efter bit, att det ju faktiskt är så det är - även positivt nytt tar mycket mer energi än ganska besvärligt gammalt.

Både den pågående upplevelsen och minnena av alla gånger med den där ny-känslan i kroppen har fått mig att tänka en hel del på människor som av olika anledningar börjar nytt väldigt ofta och vilka strategier de har för att inte slösa energi i onödan vid varje nystart.

Den sjätte, sjunde och åttonde av mina fiktiva karaktärer är sådana personer som just har börjat nytt, eller som är så vana vid att börja nytt att de inte längre förhåller sig till det på allvar. Den sjätte börjar nytt på riktigt för första gången, men vet att han kommer att vara tvungen att göra det många gånger i framtiden. Han är ung, stänger av de känslor som han inte kan hantera, bejakar det han känner igen och är bekväm med. Kompisar, tv-spel, datorn hjälper honom att göra det nya välbekant. För den sjunde är det mycket som är nytt - landet, kulturen, språket, alla människor, känslan av ensamhet. Han längtar tillbaka, letar strategier för att återvända till det han är van vid, ifrågasätter det som fick honom att välja det nya. Den åttonde är så van vid nytt att han ser de nya situationerna rent praktiskt, oavsett vad de handlar om. För honom är det riktigt gamla och vana något som han absolut inte vill tillbaka till. Han är en krigare, en som vill framåt, uppåt, är redo att slåss för den som han är lojal mot i varje aktuellt ögonblick. Han behåller fokus och är säker på sitt mål för sig själv, ändå är han ödmjuk, för han vet hur den ursprungliga motsatsen till det nya ser ut.

Just den här tiden på året är av tradition ny-tid för många - folk börjar nya utbildningar och jobb, byter idrottslag, provar nya hobbies. Och det intressanta är att det som är nytt en första rätt nervös dag, en eller ett par veckor framöver, ganska snabbt blir en vana. Just den aspekten av det nya, att vi är olika vana vid och bekväma med nytt, att vissa människor väljer att leva med ständigt nytt medan andra vill ha det gamla trygga så länge som möjligt, är något som jag jobbar vidare med i skildringen av just dessa tre, men egentligen av flera andra i den fiktiva gruppen. För det är ett spännande tema på många olika sätt.

Har varit regionombud för SFF sedan förra hösten, men fick inte avtalet förrän nu i sommar, och skrev på och skickade in det idag.

Långsamheten från min sida berodde nog mest på semestern - dagarna rinner iväg och helt plötsligt har det gått flera veckor utan att man vet riktigt hur det har gått till. Uppdraget hade inte riktigt en fast form från början, men nu finns en skriftlig bilaga på fyra sidor som beskriver de olika bevaknings- och påverkansområdena. Förutom att det är skönt att veta vad man förväntas göra, så är det intressant att läsa också för att litteratur, både ur ett författar- och läsarperspektiv, ofta är en process som utgår från individen. Individens fantasi och jobb, individens upplevelse och reaktion. När man däremot ser på litteratur ur ett ombudsperspektiv blir den på ett helt annat sätt en tydlig del av samhället och det kollektiva kulturlivet. Då handlar det om tillgång, mångfald, möjligheter, utrymme, ställning ... Det vill säga strukturer, planer, ekonomi och politik.

Extra intressant blev läsningen av avtalet, eftersom jag just har slukat Kerstin Ekmans "Grand final i skojarbranschen" som väcker många tankar omkring både det kreativa skapandet och skrivandet som konst och drivkraft, och den produkt som författaren ändå blir.

Nu läser jag Virgin Suicides, som kittlar min irritation över det voyeuristiska och objektifierande i berättandet, som samtidigt är vackert och drömskt, som fantasier över ett gammalt oskarpt och lätt gulnat foto.