Bloggen

Har just avslutat en fenomenografisk analys. Fortsätter med grundad teori - har jobbat med den metoden ett bra tag nu. Kodat intervjuer, skapat modeller. Analys av nyckeltal som ett led i systematiska kvalitetsarbetet. Utvärderingsbesök i morgon.

Ljummet ute, nästan brittsommar. Längtar efter att få fantisera gränslöst. Bestämma över tid och rum, personer och relationer.

Författarbesök på onsdag. Skriv-workshops på lördagens bokmässa. Ska bli fint.

Idag lyssnade jag på Kristian Gidlunds sommarprogram medan jag sprang. Påmindes om att livet inte kan tas för givet, att allt det fina och bra inte är det som ligger i framtiden utan det som händer här och nu, hur värdefulla alla de timmar som vi bara slösar bort på sådant som vi kanske inte alls vill eller mår bra av faktiskt är. Egentligen vet vi ju alla det, att livet är här och nu, att det är så kort att vi behöver ta tillvara på varje stund av det, ändå behöver vi påminnas. Igen och igen.

För knappt ett år sedan påmindes jag om det, hårt och oväntat, när en annan ung kille, bara tjugotvå år gammal, gick bort i cancer. En kille som log med hela ögonen när han träffade människor, som alltid var så ljus och positiv, såg med nyfikenhet och livsglädje på världen. Den här veckan avled Kristian Gidlund, några dagar innan sin trettioårsdag, och när man hör hans röst berätta om den resa han har gjort tillsammans med sin sjukdom så påminns man igen om det självklara.

Jag önskar att man kunde komma ihåg värdet av varje dag och varje stund utan den här sortens påminnelser, men kanske fungerar inte den mänskliga hjärnan så. Eller så har vi ett samhälle och en kultur där sådana insikter tränas bort, och bara plockas fram i mindfulkurser och på organiserade retreathelger.

Den här veckan kom också besked om att Linköping kommer att bli en fristad, den åttonde i Sverige. Är spännande att se hur en kedja av mindre händelser kan leda fram till ett så snabbt beslut, och framför allt känns det skönt att det kommer att finnas ytterligare en möjlighet för en förföljd författare eller musiker att få leva och verka i trygghet. I ljuset av tankarna omkring hur viktigt det är att ha möjlighet att ta tillvara på varje dag utan att behöva ätas upp av stress och ångest, är beslutet ovärderligt för den enskilda personen som till slut kommer att bli Linköpings fristadsförfattare.

I helgen är det City Art Link och möjlighet att se spännande konst bland annat på nya Kulturhuset Framtiden och på Östergötlands museum.

Idag längtar jag efter hög, arg musik. Efter att inte behöva tänka, inte behöva hålla masken, inte låtsas som att det regnar. Efter att skratta så där mycket så att man kiknar och gråter och inte kan sluta. Efter att bli genomblöt i spöregn, springa så fort och långt som jag bara orkar, stå vid havet med ansiktet mot vinden och öronen fulla av dånande vågor.

Längtar efter ord som bara är mina, efter lugna djupa andetag, ostörd sömn.

Avslutar kvällen med Top of the Lake, näst sista avsnittet. Grått vemod, sorg och vrede över det som är fegt och fel och orättvist.

Finns många tankar och känslor om en massa olika saker just nu, men ser hur som helst fram mot morgondagen. Känns inte som så länge sedan jag satt framför tv:n och bet på naglarna och tittade på hockeyslutspelet. Någon gång i april måste det ha varit.

I morgon är det dags igen, kanske inte på nagelbitarnivå första matchen, men ändå. Elitseriepremiär för hockeyn, trots att det fortfarande är sommar ute med tjugo grader och sol på dagarna, ljumma kvällar.

Ser fram emot att se nya spelare, nya kedjor och backpar, högt tempo, spänning och mycket attityd. Mot ljudet av skridskoskenor mot isen, smällarna när pucken träffar sargen, läktarramsorna. Till och med speakerutropen: Kvällens liiiiiine uuuup!

Hockey inspirerar. Det svartvita, tveklösa, snabba. Lagkänslan, rivaliteten, stjärnorna. Euforin och besvikelsen. Centimetermarginalerna. Målen, räddningarna, dragningarna, tacklingarna. Katharsiskänslan efter en match.

Det blev en bra författare-och-andra-som-jobbar-med-det-skrivna-ordet-frukost igår. Eftersom Elnaz berättade om Svenska PEN's verksamhet kom artikeln i dagens Corren att ha fokus på fristadsfrågan och varför den på något sätt har fastnat i Linköping och Norrköping.

Jag kan, utan att egentligen veta något om den processen, tänka mig många orsaker till att den har stannat upp. Prioriteringar, pengar, ansvarsfördelning, praktiskt genomförande, organisation ... Men om man byter perspektiv - tänker från andra hållet. Att man själv befinner sig i en situation där man utsätts för hot, våld, fängelsestraff, husarrest eller andra trakasserier för sina åsikter, verkliga, tolkade eller påstådda, för texter man har skrivit, ord man har sagt eller konstnärliga verk som man har gjort. Om man tänker att läget är akut. Att all trygghet är borta?

Skulle det inte kännas fint om det fanns fristäder då? Om ens situation uppmärksammades och man togs emot någonstans

Långt-ifrån-argument är ofta bekväma och vederhäftiga, men mitt i kaos och otrygghet, när allt omkring har rasat, skulle man nog känna att de vägde ganska lätt.

I morgon är det dags för frukostmöte för regionala författare, översättare, förläggare, recensenter, litteraturvetare, bibliotekarier, bokhandlare, kulturtjänstemän och andra som har litteratur som en del av sin profession:

http://www.lansbibliotek.ostsam.se/kalender/program/litteraturen-lyfter-oestergoetland-foerfattarfrukost#.UeME-G1IPIU

Går alldeles för sällan på teater nu för tiden. Inte för att jag inte vill, utan mest för att teater kräver mer planering än böcker, film och gallerirundor. Mellan nitton och tjugotvå års ålder jobbade jag däremot som värdinna på Östgötateatern, och då såg jag varje föreställning varje kväll, i genomsnitt runt tolv timmar teater i veckan. När det periodvis även var skolföreställningar blev det dubbelt så mycket.

Igår såg jag hur som helst en av de sista föreställningarna av "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", och påmindes om vad jag faktiskt missar varje gång jag väljer att inte ta mig till en scen med riktiga levande skådespelare. Innehållsmässigt låg föreställningen väldigt nära boken, så där fanns inga överraskningar. Scenen var enkel och naken med låga ljusramper och en mikrofon som dinglade i sin sladd från taket, symbolerna för de olika sidorna hos scenens Ann tydliga ( peruk, högklackade skor, snäv svart klänning ), dissonansen i ljudkulissen låg som en ständig påminnelse om huvudpersonens sinnestillstånd, närheten till åskådarna påtaglig. Men mest fascinerande är hur en ensam skådespelare ( eller skådespelerska, ska man kanske skriva, men gillar inte genusformer av yrkestitlar ) får bära hela handlingen, föra publiken genom känslokasten, rollbytena, med- och motgångarna, karaktärens olika åldrar, stadierna i sjukdomen, hoppet och förtvivlan.

Jag tyckte när jag läste boken, och tycker fortfarande, att det finns ett identifikationsproblem med att huvudpersonen är så framgångsrik. Ångesten gör inte mindre ont om man sitter i en femmiljonersvilla, klädd i märkeskläder och förväntas föreläsa, debattera och leverera bokmanus, men för de allra flesta bipolära ser vardagen ändå lite mindre glamorös ut, och det finns ofta inte möjlighet att jobba ihop pengar genom att skriva, forska, uppträda, måla eller vad det nu kan vara under den maniska perioden för att klara den depressiva. Risken blir att stor kreativitet och skarpt intellekt automatiskt ses som en del av sjukdomen, och någon slags "bonus" som kan uppväga de svarta, låga perioderna.

Självklart beror det ju på vad man vill skildra, Ann själv och hennes situation där konstrasten mellan den "officiella" personen och den person som är lägst ner i sin sjukdom är väldigt stor, eller om man vill skildra sjukdomstillståndet i sig, för de framgångsrika, men också för de som kanske bara låter lönen rulla på närmaste krog och förköper sig på nätet när de maniska perioderna sätter in. Det första alternativet gör sig självklart mycket bättre på en scen, även om det andra rent konkret berör fler människor, men också är ännu mer utmanande och svårtolkat.

Hur som helst - är glad att jag tog mig tiden att få sitta ett par meter från en duktig skådis och via henne få följa med långt in i en annan människas tankar och känslor.

Fortfarande en vecka kvar av augusti, men hösten börjar smyga sig på. Vernissagelördag idag, höstböckerna börjar komma, hockeysäsongen har satt igång så smått med European Trophy, det börjar räknas poäng på allvar i svenska fotbollsserierna.

5 september är jag med och arrangerar frukostmöte för människor som på olika sätt jobbar med litteratur i regionen - författare, översättare, småförläggare, recensenter, bokhandlare, litteraturvetare, bibliotekarier med fler. Frukosten är ett samarbete mellan SFF regionalt, Östsam och Länsbiblioteket, och gäst är Elnaz Baghlanian från Svenska PEN som bland annat kommer att prata om författares villkor. Förbereder mig genom att läsa Dissidentbloggen, några inlägg i taget för att också hinna smälta och tänka:

http://www.dissidentblog.org/sv

Har också börjat ta itu med min egen hög av böcker som jag har samlat ihop under sommaren för att ha till mörkare kvällar. Visserligen passar alla årstider till att läsa, men det är något speciellt med höstregn och tidig skymning, en filt och en bok.

Varje gång man ger något till någon får man samma sak tillbaka. Inte alltid direkt, och inte alltid från den man tror, men alltid när man behöver det som mest. Den här veckan har jag på olika sätt haft kontakt med tre av "mina" grabbar - grabbar från olika stadier av förr, helt olika varandra, som har dykt upp och gett tillbaka energi precis när jag har behövt den som allra mest. Som har påmint mig om varför jag gör det jag gör, varför jag ska orka gör det en timme till, en dag till, en vecka till. Det behövs inte så mycket - ett oväntat möte, en kram, ett skämt, ett leende som fyller hela ögonen, ett gemensamt minne - för att sudda ut känslan av otillräcklighet och obegriplighet. Känns fint att ha lite positiv energi innestående när man verkligen behöver den.

Jag minns det exakt. Eller så minns jag det inte egentligen, utan har helt enkelt återskapat bilden av en typisk vardagssituation, som skulle kunna stämma överens med händelsen, i minnet.

Hur som helst så satt vi i klassrummet med linoleummattor och parvisa bänkar i tre rader. Låga fönster längs ena långsidan, buskar med smällbär i kant med dem, svarta tavlan längst fram, kritstumpar i rännan under den, lysrör i taket, läraren vid katedern. Han hade en beige kavaj och glasögon, höll i en sådan där liten kritstump, redo att skriva, ivrig för att han ville komma fram till en poäng med det han berättade.

Vi elever satt förmodligen med rätt blanka ansikten framför honom. Eftermiddag, senhöst, ett strilande regn utanför, redan halvmörkt eftersom det var sista lektionen på eftermiddagen. Vi var drygt trettio i klassen. Några var helt säkert sjuka, men ändå många par vandrande ögon, klottrande blyertspennor, sneglande blickar på klockan.

Läraren pratade om svensk 1700-talslitteratur, nämnde Bengt Lidner och berättade anekdoten om den lidnerska knäppen. Det var den som var poängen med alltihop, hur elvaåriga Bengt hade hört en ljudlig knäpp i huvudet och plötsligt gått från medelmåttig till skarpsinnig. I våra eftermiddagströtta elevhuvuden, mitt i årskurs två på gymnasiet, med obegripligt långt kvar till studenten och det riktiga livet efter den, lät det som en önskedröm. Åtminstone i mitt. Att plötsligt en morgon få en intelligensboost och plötsligt vara begåvad med mycket förbättrad uppfattningsförmåga och utmärkt minne.

Tyvärr måste jag erkänna att trots flera års litteraturstudier är den lidnerska knäppen ungefär det enda jag vet om Bengt Lidner, och tyvärr igen kan jag inte påstå att jag har råkat ut för någon sådan där omvälvande intelligensknäpp. Däremot händer det ju då och då att man får aha-upplevelser, att myntet ramlar ner, att man får plötsliga insikter och wow-ögonblick. Så mycket lärde jag mig den där eftermiddagen att jag vet att man inte ska blanda ihop lidnerska knäppar med aha-upplevelser, men eftersom jag tror att de där plötsliga insikterna nog är det närmaste jag kommer en omvälvande intelligenskick så gläds jag extra mycket åt dem.

Började dagen med löptur, en gammal Maria Lang-deckare i badkaret, städning och en guidad tur i dansens tecken.

Löpturen, deckaren och städningen är inte så mycket att kommentera. En mil med P1-dokumentär i öronen, en intrig i somrig 60-talsmiljö med svala blondiner, kurviga brunetter, affekterade fabrikörer, snygga operaprimadonnor och intelligenta rikspoliser, dammsugare, såpa och mopp. Alltihop precis som förväntat.

Den guidade turen i dansens tecken däremot innehöll sex olika stadsmiljöer, tretton dansare, tre konstverk, en spegeldamm och en guide. Dessutom olika stilar och uttryck, färger och former, relationer och historier. Tycker om det oförutsägbara som blir när människor, miljöer och konst interagerar mer eller mindre medvetet. Killen som kom ut på balkongen i bara kalsongerna för att titta, killarna i raggarbilen, joggarna, folk på stadsbussen och andra förbipasserande eller väntande som blir delar av föreställningen där och då. Scenkonst är tacksamt på det viset - att det är så direkt och intensivt i sitt sammanhang, att det väntade och oväntade finns sida vid sida.

Nu My Beautiful Laundrette på SVT - minns intrigen ett par steg före hela tiden, trots att jag inte har sett den sedan jag var tonåring. Om det beror på gott minne, given handling eller att varje film hann sätta sig bättre på den tiden eftersom utbudet var mindre och intrycken alltså färre låter jag just nu vara osagt.

För en dryg månad sedan skrev jag om "sista", om avslut, planerade och oväntade, väl genomförda och ogenomtänkta, dramatiska och nästan omärkliga. Som många påminner om när man hamnar i ett avslut så är ett slut i de allra flesta fall också början på något nytt. Denna påminnelse är alltid avsedd att trösta eller muntra upp, för i dagens samhälle är det nya i stort sett alltid positivt. Att börja om på nytt, starta på ny kula, nysatsa, göra något helt nytt med sitt liv uppfattas som bra och positivt och energigivande.

Jag har just börjat något nytt och är framför allt fascinerad över hur mycket energi det tar. När jag tänker tillbaka minns jag ändå, bit efter bit, att det ju faktiskt är så det är - även positivt nytt tar mycket mer energi än ganska besvärligt gammalt.

Både den pågående upplevelsen och minnena av alla gånger med den där ny-känslan i kroppen har fått mig att tänka en hel del på människor som av olika anledningar börjar nytt väldigt ofta och vilka strategier de har för att inte slösa energi i onödan vid varje nystart.

Den sjätte, sjunde och åttonde av mina fiktiva karaktärer är sådana personer som just har börjat nytt, eller som är så vana vid att börja nytt att de inte längre förhåller sig till det på allvar. Den sjätte börjar nytt på riktigt för första gången, men vet att han kommer att vara tvungen att göra det många gånger i framtiden. Han är ung, stänger av de känslor som han inte kan hantera, bejakar det han känner igen och är bekväm med. Kompisar, tv-spel, datorn hjälper honom att göra det nya välbekant. För den sjunde är det mycket som är nytt - landet, kulturen, språket, alla människor, känslan av ensamhet. Han längtar tillbaka, letar strategier för att återvända till det han är van vid, ifrågasätter det som fick honom att välja det nya. Den åttonde är så van vid nytt att han ser de nya situationerna rent praktiskt, oavsett vad de handlar om. För honom är det riktigt gamla och vana något som han absolut inte vill tillbaka till. Han är en krigare, en som vill framåt, uppåt, är redo att slåss för den som han är lojal mot i varje aktuellt ögonblick. Han behåller fokus och är säker på sitt mål för sig själv, ändå är han ödmjuk, för han vet hur den ursprungliga motsatsen till det nya ser ut.

Just den här tiden på året är av tradition ny-tid för många - folk börjar nya utbildningar och jobb, byter idrottslag, provar nya hobbies. Och det intressanta är att det som är nytt en första rätt nervös dag, en eller ett par veckor framöver, ganska snabbt blir en vana. Just den aspekten av det nya, att vi är olika vana vid och bekväma med nytt, att vissa människor väljer att leva med ständigt nytt medan andra vill ha det gamla trygga så länge som möjligt, är något som jag jobbar vidare med i skildringen av just dessa tre, men egentligen av flera andra i den fiktiva gruppen. För det är ett spännande tema på många olika sätt.

Har varit regionombud för SFF sedan förra hösten, men fick inte avtalet förrän nu i sommar, och skrev på och skickade in det idag.

Långsamheten från min sida berodde nog mest på semestern - dagarna rinner iväg och helt plötsligt har det gått flera veckor utan att man vet riktigt hur det har gått till. Uppdraget hade inte riktigt en fast form från början, men nu finns en skriftlig bilaga på fyra sidor som beskriver de olika bevaknings- och påverkansområdena. Förutom att det är skönt att veta vad man förväntas göra, så är det intressant att läsa också för att litteratur, både ur ett författar- och läsarperspektiv, ofta är en process som utgår från individen. Individens fantasi och jobb, individens upplevelse och reaktion. När man däremot ser på litteratur ur ett ombudsperspektiv blir den på ett helt annat sätt en tydlig del av samhället och det kollektiva kulturlivet. Då handlar det om tillgång, mångfald, möjligheter, utrymme, ställning ... Det vill säga strukturer, planer, ekonomi och politik.

Extra intressant blev läsningen av avtalet, eftersom jag just har slukat Kerstin Ekmans "Grand final i skojarbranschen" som väcker många tankar omkring både det kreativa skapandet och skrivandet som konst och drivkraft, och den produkt som författaren ändå blir.

Nu läser jag Virgin Suicides, som kittlar min irritation över det voyeuristiska och objektifierande i berättandet, som samtidigt är vackert och drömskt, som fantasier över ett gammalt oskarpt och lätt gulnat foto.

Har varit ledig ett tag nu, det vill säga varit nere på absolut-måste-nivå. Skrivit, kodat intervjuer, läst, men framför allt gjort helt andra saker sedan Almedalsveckan. Kunnat springa på dygnets bästa tider, badat, varit i stora städer och på långa stränder, vilat, träffat människor som jag inte har sett på länge. Dagarna har runnit iväg, tekniken har inte alltid varit tillgänglig.

Nu börjar juli närma sig sitt slut, vardagen kryper närmare, jag påminner mig själv om mina fiktiva karaktärer igen. Inspiration till den tredje, fjärde och femte fick jag helt ofrivilligt i somras. Personerna är unga, ännu inte vuxna, men fysiskt stora och starka. Vana vid att få klara sig själva, ta kritik och tvingas prestera, samtidigt som de vet när och hur de måste underordna sig och lyda.Trots att de egentligen är ganska olika blir de lika.

Från början var karaktärerna ganska anonyma och slätstrukna, men när jag satt och läste reaktionerna som de svenska em-spelarna fick på nätet dagen efter första matchen, hur de blev kallade flator och horor efter förlusten, hörde jag samtidigt ett gäng grabbar i äldre tonåren prata, först om jämnåriga tjejer och därefter recenserade de medelålders kvinnor på stranden. Det fanns något helt självklart i deras småskryt, höga skratt och oemotsagda elakheter, något som mer var ett resultat av situationen och gemenskapen än av deras egentliga personligheter. Därför lät jag de tre yngsta karaktärerna färgas av den insikten. De befinner sig i ett sammanhang, där deras personligheter inte får så mycket utrymme, där de måste anpassa sig till kollektivet. Det gör de lättast genom att vara godmodiga och okritiska i förhållande till varandra och sin grupp, men framför allt genom att göra sig osårbara. Det finns inget ont i de tre killarna, men de är okomplicerade och omogna, och deras utveckling är helt beroende av det sammanhang som kommer att forma dem.

Karaktärerna är fortfarande relativt anonyma, men de har ett fokus som gör dem mer intressanta att följa. Särskilt när en av dem plötsligen inte längre har en plats i den miljö som alltid har varit en självklarhet.

Almedalen idag, onsdag. Kom åtta i morse, åker hem om en timme, efter att ha deltagit i panelsamtal, blivit intervjuad av SR's kulturnyheter över en soptunna, minglat, ätit gratiswraps, badat, lyssnat på samtal om fristadsförfattare, sett två bra filmer ( Frihet bakom galler om kvinnor i ett afghanskt fängelse, This is not a film om iransk filmare i husarrest ), minglat lite till, lyssnat två minuter på Fredrik Reinfeldt på storbildsskärm i själva Almedalsparken.

Förra gången jag var i Visby på Almedalsveckan var jag kanske 14 år och bara Olof Palme talade. Efteråt gick min mamma fram till honom och hälsade och småpratade en stund.

Skillnaden är avgrundsdjup om man jämför med den galna mängden människor, alla som har ordnat olika programpunkter, all media som direktbevakar, horderna av säpofolk, alla fulla krogar och restauranger.

Har med mig en hel del fina upplevelser hem, men en dag känns som tillräckligt mycket intryck.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5582411

Den andre personen är orädd, högljudd. Går sina egna vägar, får andra att följa honom utan att anstränga sig. Han är den som skrattar högt, som höjer ögonbryn och rullar med ögonen. Den som får andra att trivas, men ofta också att känna sig obekväma.

Han var den som mobbade och frös ut när han var barn. Ändå blev han nästan alltid matchens lirare.

Han såg alltid till att han hade de vänner han behövde, och det gör han fortfarande, utan att riktigt vara medveten om det själv. De flesta skulle säga att han är rak och ärlig. Okomplicerad.

Han är skrockfull, fast han inte vill erkänna det.

Just nu skriver jag om ett kollektiv. En grupp som slutar att fungera och prestera. Oavsett i vilket sammanhang det händer är den psykologiska processen intressant - hur kan en grupp plötsligt fungera sämre än vad som skulle vara möjligt utifrån de enskilda medlemmarnas respektive förmåga. Mitt kollektiv innehåller minst tjugo olika personer, vissa mer centrala än andra, en del i stort sett osynliga. Jag prova ett experiment för att ge så många av dem som möjligt så mycket liv som möjligt genom att presentera dem en och en, och ställa frågor som har dykt upp under skrivandets gång. Om någon har idéer och förslag på svar så är det bara roligt, annars är det ett sätt att bearbeta de olika karaktärerna och deras personligheter.

Här är den förste - den ärrade, stabile, den med vargögon och stort hjärta. Den som kanske skelar lite, ser jag nu, och den som tar ett så stort ansvar för resten av gruppen att det hämmar honom själv. Den som börjar bli lite för gammal för det han håller på med, inte lika snabb som tidigare, inte lika stark.

Jag undrar fortfarande vad som kommer att hända med honom i takt med att gruppen fungerar allt sämre ... Om han kommer att hålla i, bita ihop, motivera, orka mer än han själv tror är möjligt. Eller om han kommer att tappa taget, ge upp, söka sig till sin familj och sina andra drömmar, de som kommer när allt känns meningslöst. Än så länge tvivlar han mycket, men är envis och lojal.

Och ifall han släpper taget, hur kommer det i så fall att påverka de andra? Ger det utrymme för andra att kliva fram och vända situationen, eller innebär det slutet för alla? Och om han fortsätter att kämpa på - blir han kanske helt ensam kvar?

Det har varit många "sista" de senaste veckorna, ja egentligen hela det senaste halvåret. Sedan jag fick veta att jobbet skulle avvecklas och jag fick uppsägningsbeskedet i handen har det varit sista dansföreställningen, sista resan, sista gemensamma redovisningen, sista studentklassen som jag har följt i tre år, sista Macbeth, sista avslutningen, sista talet till mina elever, sista dagen på gamla invanda arbetsplatsen med välkända kollegor. I torsdags deletade jag allt på mitt konto på jobbdatorn, tömde telefonen på nummer och meddelanden, slängde, strimlade och brände flera säckar med papper och pärmar, lämnade in nycklarna ( "plitknippan", som en vän kallade den ), stängde dörren till 18 år av mitt liv.

Igår var jag med och sa hej då till Söderstadion, som ska rivas efter 46 år. Det var fullsatt, grönvitt, högljutt och kärleksfullt, och Tele2 Arena som ligger som ett gigantiskt stålblänkande fågelbo bakom Globen kändes ännu inte alls som "hemma".

Det sista blir alltid mer bitterljuvt när man vet om att det är det sista - när man kan skapa ritualer, säga farväl, visa vad det som försvinner ändå har betytt för en. Självklart är gränsen hårfin mellan överdriven, förändringsfientlig romantik och behovet av att göra ett värdigt avslut. På jobbet var det bråttom ut, dörren smällde igen bakom mig innan jag ens var medveten om att jag hade gått därifrån för gott, på Söderstadion var det öppet hus, tyst minut, nedläggning av blommor, tifo med alla legender från klubbens historia, allsång. Det handlade kanske inte så mycket om själva stadion i sig, utan om alla minnen och all stämning som spelare och supportrar förknippar med den. Personliga och gemensamma.

De senaste veckorna har också innehållit andra "sista", egentligen inte nära mig själv, men tillräckligt i närheten för att påminna om alla de "sista" som man inte är medveten om förrän de redan är ett faktum. Människor som plötsligt bara inte kommer hem efter en helt vanlig dag, människor vars liv förändrats på en hundradels sekund. Ibland har det sista varit helt utan förvarning, utan möjlighet att visa uppskattning eller säga hej då. Människor som man inser att man aldrig kommer att träffa igen, människor som man kanske aldrig riktigt fick chansen att lära känna.

Det måste finnas slut för att annat ska kunna börja, så är det i livet. Just idag är jag stark kommer att fylla även nya arenan, Oh ah Kennedy kommer att sjungas efter många fler mål, nya generationer kommer att bygga minnen mellan nya väggar, med en ny plan i centrum.

Den tredje juli kommer jag att vara i Almedalen och delta i ett panelsamtal om kulturskapares villkor ur ett regionalt perspektiv.

När jag själv började skriva professionellt för tio år sedan så var det regionala och lokala perspektivet långt borta. Mitt förlag fanns i Stockholm, de litterära arenorna och sammanhangen fanns i Stockholm, marknadsföringen skedde från Stockholm. Det var egentligen bara min fysiska kropp som befann sig i Linköping, vilket visserligen också ledde till ett intresse från lokal media, lokala skolor, bibliotek och andra kulturaktörer. Förutsättningarna för mitt författarskap fanns ändå på ett nationellt plan och utgick från huvudstaden, och jag hade inga regionala förväntningar överhuvudtaget. Idag ser branschen delvis lite annorlunda ut och är inte lika centraliserad som då, är man till exempel en författare som väljer att ge ut, distribuera och marknadsföra sina böcker själv blir närområden en mycket viktigare plattform för verksamheten.

Första gången jag fördjupade mig i regionens betydelse för min och andras roll som författare var inför en annan paneldebatt, i september förra året. Då insåg jag snabbt att skrivandet som konstform var marginaliserat både i den regionala kulturplanen och rent praktiskt.

Fram till idag har jag hunnit sätta mig in i och fundera en hel del över de här frågorna, och jag har även bjudits in i flera sammanhang för att bidra med kunskaper och erfarenheter, men också för att påverka arbetet framåt. I det regionala rådet för yrkesverksamma kulturutövare samarbetar jag just nu med kollegor som representerar områdena bild/form, scen, musik och film, och för många av dem finns konkreta mål och krav som kan kopplas till regionen och kommunerna - enprocentsregeln och utställningsersättning för bild- och formkonstnärer, upphandling av scenkonst, framförande av lokala tonsättares verk, resurscentrum för film, men inom ordområdet finns inte så många praktiska krav att ställa. Det är klart att om jag fick önska helt fritt skulle jag gärna vilja ha regionala arbetsstipendier som verksamma inom ordområdet kunde söka för att få ekonomiska förutsättningar att fokusera på skrivandet, mötesplatser och forum för författare och översättare, satsningar på återväxten i form av olika projekt för unga skribenter, ett tydligt synliggörande av de verksamma inom området, fristadsverksamhet, internationella utbyten ... Ja, listan kan göras hur lång som helst, även om väldigt lite på den känns troligt eller ens möjligt.

Egentligen tror jag att alltihop leder fram till en enda relevant fråga: Vad betyder det för regionen att ha verksamma kulturutövare? Denna fråga leder in sin tur vidare till ett antal andra: Är det överhuvudtaget viktigt med ett regionalt och lokalt levande konst- och kulturliv? Är det värt att satsa lite extra för att göra en region t ex "författarvänlig"? Är man som region beredd att starta en dialog och lyssna på det som sägs för att värna om det mervärde som ett rikt kulturliv ändå ger?

Det har brunnit, och det brinner. I Husby. I Rinkeby. I Tensta. I Örebro. Rutor krossas, stenar kastas. Kravallerna sprider sig till nya platser, mattas av på andra. I takt med att oroligheterna ökar ställs debattörer och politiker mot varandra. Teorier om orsaker och utlösande faktorer, rykten, idéer om lösningar. Åsikter och känslor. Bilder på svartklädda maskerade män och kravallutrustade poliser i silhuett mot flammande eld.

I förrgår hamnade jag i ett samtal med en tjugoårig kille som just hade sett hela HBO-serien The Wire, och när vi började diskutera handlingen och de olika karaktärerna så kom jag också ihåg att hela förtrollningen med The Wire låg i komplexiteten. The Wire skrevs och producerades 2002-08, utspelar sig i Baltimore, och utgår i första säsongen från polisens kamp mot knarklangande gäng. Serien visar hela näringskedjan i samhället, från borgmästaren, via politikerna och representanterna för media, polisen, rättsväsendet i övrigt, de vanliga människorna, de kriminella som lyckas och de som misslyckas, de unga som växer upp i områden där de inte har några direkta val inför framtiden, offren som ingen ser och ingen bryr sig om. Och inom varje gruppering igen finns nya lager av svåröverskådliga faktorer som gör att ingen person är ond eller god, ingen gör helt rätt eller fel. Det som är tänkt att vara rätt kan lika gärna gå fel, det som är rätt för en person kan bli fel för en annan. I den rundmålning av samhället som görs i serien spelar Baltimore som stad en stor roll, liksom det faktum att många berättare i det gigantiska persongalleriet tillåts få tydliga röster och spegla det som händer ur sina olika perspektiv. Kampen mellan klasserna, mellan de som har makt och de som helt saknar inflytande, skildringen av de politiska strukturerna som helhet och de personliga drivkrafterna, men också svagheterna, för handlingen framåt. Inte mot enkla avslut, utan mer mot en insikt som är svårare att hantera just för att den är så mångfacetterad.

Samtalet om The Wire påminde mig om det som jag egentligen alltid har varit övertygad om, men som är lätt att tappa bort när man har ett problem precis framför sig. Ska man hitta lösningar måste man försöka se och acceptera komplexiteten i det som händer. Verkligheten är en tät väv av övergripande strukturer, utlösande eller hämmande faktorer, personliga tankar, känslor och val, och just komplexiteten har jag saknat i många av de slagordsdebatter som har hållits den senaste veckan. Det är lätt att göra poänger på någon slags floskelfäktning där utanförskap ställs mot ordning och reda, unga mot vuxna, rättfärdigt uppror mot meningslös förstörelse, men det blir knappast trovärdigt eller konstruktivt.

Det sägs att David Simon, som tillsammans med Ed Burns skapade, skrev och producerade The Wire, bland annat har kallat serien för ”en grekisk tragedi för det nya millenniet”. I det som just nu händer och har hänt i Sverige idag finns samma möjligheter till en historia som både kan fånga sin egen tidsanda med de drivkrafter som finns här och nu, ett brett persongalleri och djupt allmänmänskliga förhållanden. Tyvärr är det nog inte min historia att skriva, även om jag verkligen skulle vilja.