Bloggen

För snart ett år sedan, i juni 2013, stod vi på östra stå och såg Hammarbys sista match på Söderstadion. Solen brände, hela stadion vajade grön och vit, det sjöngs utan uppehåll från alla läktare. Det var en fin och lite vemodig kväll.

Igår var jag för första gången på Nya Söderstadion, Tele2 Arena. Solen brände,de grönvita flaggorna vajade, klacken sjöng utan uppehåll. 21 000 i publiken, runt 8 000 fler än den där legendariska sista Söderstadion-kvällen för ett år sedan.

I min värld är fotboll en helhetsupplevelse, så mycket mer än själva matchen mellan två lag i superettan. Fotboll är utomhus med lukt av gräs, med ljud av skornas träffar på bollen i skottögonblicken och spelarnas röster när de ropar till varandra, med blaskigt kaffe, med solen i ögonen. Fotboll är den gemensamma rörelsen när det egna laget gör mål, och den är var och en av de som har kommit dit. De olika supportergrupperna, barnfamiljerna, förortstonåringarna, hipsterparen. De gamla och unga, fattiga och rika, tjejer och killar.

Den moderna fotbollen har fått mycket kritik, både från yngre supportrar och äldre supportrar, och det jag kände att jag själv saknade i den fina, bekväma, nya arenan var främst två saker - närheten och oinställsamheten. Jag sitter på långsidan och har perfekt sikt, ungefär som framför en storbildsskärm. Det finns rena toaletter som räcker åt alla, möjlighet att köpa öl, popcornmenyer, korv och pommes, läsk och kaffe i varje sektion, ingen behöver oroa sig för att komma i vägen för någon supporterrusning, man har tak över huvudet och sitter skönt, allt är tydligt och välorganiserat. Det är trevligt, helt enkelt, precis som den moderna fotbollen ska vara. Trevlig, underhållande och ofarlig.

Ändå saknar jag så mycket. Jag saknar närheten till spelet och till övriga publiken. När mina söner började stå i klacken var de i 12-årsåldern, det var inget problem att stöta på dem i paus och kolla om allt var okej, eller att möta dem efteråt. Nu är till exempel klacksektionen helt separerad från långsidans sittplatser. Jag saknar utomhuskänslan, gräslukten, måsarna som ibland flög in lågt över planen, bilmullret från Nynäsvägen, himlen och husen ovanför läktarna. Nu när bengaler bränns av i samband med matchstart måste avsparken skjutas upp så att röken kan vädras ut genom taköppningen. Jag saknar de udda existenserna i publiken, de luggslitna männen i gamla Bajentröjor från sjuttiotalet, kvinnor med höga hesa skratt, tonårskillar med bakåtstruket hår och blanka jackor med fotbollsointresserade flickvänner. Jag saknar att kunna sjunga med klacken på riktigt, utan att ljudet studsar mellan väggarna.

Den här våren har jag lärt mig att skriva medan jag åker buss. Drygt fyra mil på motorvägen och ungefär en halvtimmes skrivtid i vardera riktning. Romanbitar, dikter, ett par debattinlägg, några presentationer, en opposition har det blivit hittills. Har en sån där klassisk svart vaxduksbok som jag fyller med skisser, utkast och halvfärdiga texter. Bäst går det när det är sådant väder som i morse med grå himmel och dimma som gör det lätt att fokusera på bokstäverna framför sig. Molnen var så låga att man knappt ens såg strålkastarna på Nya Parken.

I många år har jag bara haft en femminuterspromenad till och från jobbet och helt glömt bort hur det är att behöva lägga tid på transportsträckor till vardags. Senast jag pendlade var 1992 till -94 när jag åkte mellan Vasastan i Linköping och Ekön i Motala. På den tiden sov jag mig igenom resorna med huvudet dunkande mot bussrutan och Alice in Chains, Nirvana, Rage Against the Machine och Hole i freestylelurarna. Det var antingen den relativt raka vägen genom Borensberg och infart längs Östermalmsgatan eller den krokiga vägen förbi Klockrike, Älvan och Fornåsa.

Har hur som helst börjat se fram emot de där skrivstunderna före och efter arbetsdagen. Ser också fram emot att fortsätta med min hög med att-läsa-böcker. Håller på att avsluta Donna Tartt's The Little Friend (minns att jag tappade läsenergin när Harriet och Hely jagade ormar första gången jag läste den för väldigt många år sedan, och har fortfarande lite svårt att förstå varför de just måste ha tag i en kobra), sedan väntar i tur och ordning The Goldfinch, Richard Ford's Canada, Monika Fagerholms Lola uppochner och The Damned United av David Peace som jag läser om lite parallellt med de andra eftersom jag började prata om den här om dagen och blev så sugen på att uppleva språket i den igen:

Under skies. Under bloated skies. Under bloated grey Yorkshire skies, I walk from the taxi straight up to the banking and onto the training ground. Six days into the new season and the team already look like they need a week off. But there are no weeks off, no days off, not now; Birmingham at home on Saturday, the day after tomorrow. Queen's Park Rangers again, three days after that. No days off -

Älskar rytmen i det, energin.

Den långa resan är en utställning som handlar om tre ensamkommande flyktingkillar. Men egentligen handlar den om världen och hur den ser ut.

Med hjälp av svartvita foton, korta intervjutexter, illustrationer och digitala kartor tydliggörs hur vägarna hit kan se ut för de barn som inte har några andra alternativ än att lämna familj, släktingar, vänner och allt som de har vuxit upp med. Långa, grymma och farliga vägar.

Ute är det högsommarvärme trots att det bara är april. Dogge från Latin Kings inviger, säger något i stil med att om man vet lite mer så kan man också komma lite närmare. Och det är väl det som är det viktiga, hur man kommer längre än att bara betrakta.

Tre killar synliggörs. En av dessa tre är utan tvekan en av de mest helgjutna personer jag har träffat. Klok, ödmjuk, stolt och stark. Och samtidigt skör.

Varje dag tvingas nya barn fly, göra livsfarliga resor, utnyttjas, utlämnas. Göra långa resor som aldrig tar slut. Att våga se är viktigt, att våga komma lite närmare ännu viktigare. Men det är ändå fortfarande mycket kvar att göra.